Veckans Retrokanon är en numera återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Archon (C64,1983)
Brädspel till dator eller konsol är svårt; hur ofta är de egentligen bättre på skärm än i verkligheten? Jo, de gånger de kombinerar strategi med rena actionmoment - vilket är exakt vad Archon från Free Fall Associates gjorde. Två lag; ett vitt (goda) och ett svart (onda) förfogar över olika sorters pjäser och gör upp om världsherravälde i form av fem stycken powerpoints. Det lag som lyckas besitta alla fem med valfria pjäser har vunnit spelet, alternativt (om det saknas tillräckligt många pjäser) gäller det att helt utrota andra sidan.
Varje sida leds av en trollkarl eller häxmästarinna som kan kasta praktiska besvärjelser under spelets gång.
Det som gjorde Archon så enkelt och oförutsägbart på samma gång är att pjäser som hamnar på samma ruta möts i envig tills en eller ingen står kvar. Mäktiga pjäser som basilisken skjuter på avstånd med ögonen och veka som riddaren måste in i närstrid med sitt svärd.
En vit pjäs på en vit ruta får mer styrka och vice versa för de svarta. Dessutom skiftar en del av rutorna på brädet mellan att växelvis gå från svart till vitt och förändrar därmed spelplanen hela tiden.
Archon är fullt av små detaljer som gör det långlivat trots att det är så gammalt och simpelt. Legenden säger att Archon delvis är inspirerat av det schackliknande spel som Chewbacca och R2-D2 spelar i Star Wars: A New Hope ("Let the wookie win") samt andra mer eller mindre live-baserade schackvarianter. Riktigt, riktigt bra kan jag tycka det är fortfarande och det har släppts i ganska många varianter till olika format.
Veckans Retrokalkon: Battle Chess (A500,1988)
En del kommer inte att hålla med mig i detta - och kanske det inte är en fullfjädrad kalkon - men trots ganska lysande recensioner på sin tid tycker jag nog att Battle Chess, åtminstone till Amiga 500, var ett av de mest uppblåsta luftslotten under 1988. Spelet är en högst medioker schacksimulator men erbjuder snyggt animerade figurer som dels förflyttar sig gående över spelplanen men även slår ihjäl andra pjäser i animeringssekvenser som är unika för pjäskombinationen.
Vit(?) löpare gör upp med svart(?) bonde. Eller är det precis tvärtom? Hm...
Grafiskt var det hela inte något annat än ett mästerverk men som schackspel räknat var det både långsamt och ganska dåligt. Det gick att när som helst ändra vy till den vanliga vi är vana vid, nämligen sedd uppifrån och utan animationer - vilket ofta var nödvändigt för att få en överblick över vad som egentligen hände på brädet.
Förutom att AI och inställningsmöjligheterna var dåliga även med dåtidens mått mätt gick animationerna i en sådan snigeltakt att det var plågsamt att titta på efter bara tio drag.
Som sagt, många hyllar Battle Chess som ett av de bästa spelen till både Amiga och PC. Jag hävdar dock att det är rejält överskattat och direkt onödigt.
Nå, minns du? Var det bättre förr?
