Recension: Dragon Quest IX: Sentinels of the Starry Skies

En ung person måste rädda sina medmänniskor från fara. Vi har hört det förut, men ändå säljer spelen i mängder. Är de klassiska japanska rollspelen värda den uppmärksamhet de får?

Level-5 tog på sig ansvaret för den nionde delen i Japans mest populära spelserie, skapad af Enix (numera Square Enix). Nästan ohotad sitter Dragon Quest på toppen av alla topplistor, och nu ville skaparna ta det till nya höjder - med flerspelarläge.

Dragon Quest IX: Sentinels of the Starry Skies börjar med att spelaren får leka med en karaktärsskapare. Efter att ha valt saker som kön, hårstil, ansikte och ögonfärg är det dags att slängas in i spelet. Här blir DQ 9 snabbt likt andra japanska rollspel.

Spelaren börjar som en ung och oerfaren Celestrian som är ett sorts änglafolk. Tillsammans med sin mentor skyddar man människorna i byn Angel Falls, och tiden är inne för ens karaktär att göra jobbet själv.

Allt fungerar fint till en början och spelaren får samla ihop kraft att ge till det gudomliga trädet. Det sägs att när trädet bär frukt så ska himlatåget föra änglarna till den de kallar "den Allsmäktige". När de tror att stunden är inne går dock något väldigt fel.

I slutändan leder detta fel till att huvudpersonen hamnar i människornas värld, utan vingar och utan gloria – man är helt enkelt inte längre en ängel.

Här hade man kunnat tänka sig att huvudpersonen stöter på person efter person som hänger med ut på ett episkt äventyr, men så fungerar det inte i DQ 9. Istället för att rekrytera varelser med egna intressen, personligheter och mål så får man prata med en kvinna. Denna kvinna kan fixa fram de karaktärer som du ber henne att fixa fram. Om du vill ha en medlem i din grupp som är en gråögd tjuv med blå tuppkam så går det finfint.

Alla medlemmar i gruppen skapas på samma sätt som huvudpersonen. Detta gör att gruppen är gjord precis så som spelaren själv vill ha den, men att karaktärerna inte har någon som helst personlighet eller inverkan på spelet. I berättelsen existerar de inte.

Istället för att prata med kvinnan kan man använda de små krafter man fortfarande har kvar för att ta sig till andra världar, eller bjuda in någon till sin värld. Detta är spelets flerspelarläge.

Tyvärr kräver alla typer av flerspelarlägen att man har någon i närheten med ett exemplar av spelet. I Japan, där var och varannan människa säkert går omkring med DQ 9 i fickan är det inget problem att hitta folk för sin NDS att leka med. Ett läge sköter till och med sig själv och du kan ha det igång i DS:ens stängda sovläge medan du promenerar omkring på stan. Om någon annan gör samma sak kommer spelen att hitta varandra och kommunicera, vilket ger er båda små bonusar. Tyvärr är det inte så vanligt att man lyckas göra sådant här som det är i exempelvis Tokyo.

Har du en kompis med spelet kan ni dock hoppa in i varandras världar och hjälpas åt. Jag spelade en del av berättelsen med en person som inte kommit lika långt som jag. Det fungerade väldigt smidigt med både strider och mellansekvenser, och det var riktigt roligt att spela ett så här stort rollspel tillsammans med någon annan. Den som besöker den andre har inte riktigt samma "status" i spelet som huvudpersonen, utan ses mer som en person i gruppen. Man har dock full frihet att springa runt i världen lite som man vill, så länge man inte försöker gå till någon viktig plats.