Eurogamer.se

Castlevania: Harmony of Despair

Team Edward!

Många är vi som drömt om ett tvådimensionellt Metroidvania till dagens stationära konsoler av samma episka karaktär som Symphony of the Night var till PlayStation. Visst gjorde Shadow Complex förra sommaren ett helt okej försök, och vi har matats med riktigt bra Castlevania-spel till Nintendos bärbara konsoler, men vi saknar fortfarande något riktigt storskaligt äventyr inom genren denna konsolgeneration.

Kanske var det också därför alla som någonsin provat på genren jublade när de fick höra att ett nytt Castlevania var under utveckling till Xbox Live Arcade, skulle vi äntligen få en ny del i serien som drog nytta av de stationära konsolernas hårdvara med högupplöst grafik och allt annat det innebar?

Svaret är nej.

För även om Harmony of Despair i allra högsta grad är ett Castlevaniaspel så är det verkligen inget Metroidvania, utan ett renodlat arkadspel av actionkaraktär. Någon handling existerar inte, man startar med alla förmågor som krävs för att ta sig vidare i slottet såsom dubbelhopp redan från början och något direkt utforskande finns inte att tala om. Faktum är att man när som helst kan zooma ut kameran för att se hela banan och fortsätta spela från den vinkeln om man så vill, så vad som väntar i nästa rum blir aldrig någon överraskning.

Mer om Castlevania: Harmony Of Despair

Det som istället gör spelet så unikt är att man kan spela igenom det tillsammans med fem vänner, vilket precis som i Little Big Planet och New Super Mario Bros Wii ger äventyret en helt ny dimension. För den ensamma spelaren är tyvärr Castlevania HD lite av en besvikelse och kommer aldrig riktigt upp i samma klass som man tar för givet i andra delar av serien, men tillsammans med en kompis eller fem blir spelet snudd på fantastiskt.

Vad som gör spelet mindre tillfredsställande när man spelar själv än andra Castlevania-spel är svårt att sätta fingret på, men det har mycket med den brutalt höga svårighetsgraden att göra. Avsaknaden på utforskande och handling gör givetvis även det sitt, och att äventyret inte är längre än sex banor kan ju ses som lite utav en besvikelse. Det märks också tydligt i bandesignen att spelet inte är gjort för ensamma spelare, även om de spelmekaniska delarna som kontroll och fienders attackmönster mer än håller måttet.

I samarbetsläget vänds dock bristerna i enspelardelen till någonting positivt, och såväl svårighetsgrad som bandesign känns plötsligt helt rätt. De olika spelbara karaktärerna är bra på olika saker och i rätt kombination blir det betydligt lättare att ta sig fram genom de gotiska miljöerna, samtidigt som vissa passager i slottet bara går att komma åt med hjälp av särskilda karaktärers förmågor eller genom samarbete. Möjligheten att uppgradera de olika vampyrdödarnas vapen och hitta bättre rustningar i kombination med de många olika vägvalen banorna erbjuder lockar till flera omspelningar som sällan är den tidigare lik, och plötsligt känns sex banor inte så himla fattigt längre.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!