Recension: Scott Pilgrim vs. The World: The Game

Även om jag älskar retrospel ser jag inte mig själv som någon bakåtsträvare, utan mer som en person som kan uppskatta det mesta när det kommer till spel. Men när ens barndom är starkt influerad av japanska gå-och-slå-spel, medryckande chiptune-musik och färgglada pixelskapelser, är det svårt att inte ge ut ett exalterat nördvrål när man testar Scott Pilgrim vs. The World för första gången.

Spelet är uppbyggt som ett klassiskt gå-och-slå-spel som kan avnjutas tillsammans med tre andra kamrater. Ett spelupplägg som passar Scott Pilgrims premiss perfekt. För alla som har läst originalserien av Bryan Lee O'Malley, vet att serien i stort sett är konstruerat som ett tv-spel. Handlingen handlar kort och gott om att Scott Pilgrim blir kär i en tjej vid namn Ramona V. Flowers som visar sig ha en del skelett i garderoben. Ramona har nämligen sju ondskefulla ex-pojkvänner som Scott måste förgöra för att kärleken ska segra. I ett klassiskt spelmanér har varje ex-pojkvän sin egen nivå med hantlangare där de själva agerar slutboss.

Grafiken är i korta ordalag en fantastisk pixelorgasm signerat pixelkonstnären Paul Robertson. Det visuella tjuter verkligen av skaparglädje där varje pixel verkar har fått uppmärksamhet. Förutom att nivåerna innehåller mängder med animerade åskådare och förstörbara objekt, kan man urskilja spelreferenser som Pac-Man-formade kylmagneter och Super Mario-graffiti i de detaljerade bakgrunderna. Hela spelet är fyllt med dessa smådetaljer som gör att man detaljstuderar varje ruta. Musiken som produceras av Anamanaguchi är också den av högsta klass och svänger rejält som riktigt bra chiptune-musik brukar göra. Detta passar naturligtvis det visuella perfekt och tillsammans bildar de ett riktigt välsvarvat audiovisuellt-paket.

Något som är värt att notera är att grafiken och ljudet inte är det enda som härstammar från 90-talet, utan även svårighetsgraden. På vissa ställen är spelet väldigt utmanande och straffande om man inte spelar genomtänkt. Det underlättar absolut om man är flera spelare och utnyttjar återupplivningsfunktionen, men även då bjuds det på ganska stor utmaning. Spelet har dock ett erfarenhetssystem som gör att man kan levla upp sin karaktär för få tillgång till nya attackkombinationer. Man samlar även på sig pengar från besegrade fiender som man kan använda i de olika butikerna som är utspridda runt om i spelet. I butikerna kan man köpa erfarenhetspoäng samt uppgradera sin attackstyrka, sitt försvar och sin snabbhet. En absolut nödvändighet för att överleva de senare nivåerna.

Det enda negativa med spelet är att det inte finns något samarbetsläge för online-spel, vilket känns lite lustigt för en sådan samarbetsorienterad upplevelse som det faktiskt är. Men samtidigt som allt annat andas old school, känns det som man ska uppleva spelet som man gjorde förr, det vill säga i soffan tillsammans med goda vänner.

Originalserien är känd för att vara fullsmockad av referenser till populärkultur och kanske framförallt spelkultur. Detta arv har disponerats väl till spelproduktionen som verkligen känns som ett pixlat kärleksbrev till hängivna spelare. Pausmusiken är misstänksamt lik den man hör i Battletoads, Scott Pilgrim gör en klassisk Mega Man-sorti när man har klarat en nivå och man har möjligheten att puckla på gnomer i sann Golden Axe-anda. Nostalgin flödar från början till slut.