Recension: Kane & Lynch 2: Dog Days

Det första Kane & Lynch-spelet, Dead Men, var en riktig röra när det släpptes för tre år sedan. Bristfälliga kontroller, styltig kamera och ett struligt och ointuitivt samarbetsläge varvades med en engagerande handling, intressanta karaktärer och en önskan från danska IO Interactive att göra något nytt - något spännande. Det räckte inte hela vägen, och betyget blev inte högre eller lägre än en sexa då det begav sig. För omvärlden kanske en sexa var som en dödsstöt, men för mig personligen betydde det "Okej, men inte riktigt bra". Och det gör det fortfarande, ingen betygsinflation här inte.

Så när uppföljaren Kane & Lynch 2: Dog Days utannonserades förutsatte jag och många andra att problemen i ettan hade åtgärdats, men av förhandsversionen som vi tittade på för några veckor sedan att döma såg det rätt mörkt ut. Nu har den färdiga recensionskoden anlänt, och efter en veckas spelande kan jag i alla fall säga att det inte är så illa som jag först befarat.

Tvåan utspelas ett tag efter det första spelet, och de två förrymda bankrånarna och mördarna Kane och Lynch har skapat sig ett så skapligt liv de kan under omständigheterna. Lynch bor i Shanghai med sin nya fru och Kane driver runt i världen. Men när de ska träffas igen och göra affärer på nytt går det käpprätt åt skogen med detsamma. De hamnar i onåd hos en maffiaboss och så pendlar hämndaktionerna fram och tillbaka.

Handlingen är rätt välskriven och dialogen är fullt fungerande, särskilt under spelets gång. Det svärs och hotas om vartannat, men till skillnad från det första spelet finns det ingen riktig reson att tillgå. Visst, ettan förlitade sig mycket på Lynchs galenskap som en kraft för att driva berättelsen framåt, men här saknas någon starkare logik som känns trovärdig. Kane och Lynch är visserligen rätt psykotiska, men även morden som utfördes i det första spelet hade sina anledningar, även om dessa främst bestod av att man försökte fly eller frita fångar för att klara ett kommande uppdrag.

Här är man först med att dra sitt vapen, vilket sätter en ton för spelet som kanske inte känns helt okej. Här skjuter man gängmedlemmar, poliser och civila utan större urskiljningsförmåga, och de enda man inte kan sätta en kula i är den andra halvan av duon, samt eventuella medhjälpare. Annars rör det sig mest om action i tredjepersonsperspektiv, med en del layoutskillnader.

Den största är spelets design, som skildras via en halvtaskig videokamera som osynligt flyter bakom huvudkaraktärerna och spelar in allt som händer. Det är ingen Natural Born Killers-kameraman som dokumenterar spelet skeenden, utan bara ett sätt för utvecklarna att skapa en ny bild av spelet. Utöver några snygga bländningseffekter som verkligen kommer till sin rätt när strålkastare slås på eller saker exploderar innebär det bara att allt blir fulare och mer grynigt, men man finner sig snart i det hela och den pixelerade bilden passar rätt bra in i spelet.

Värre är det när man springer, då den skakiga handkameraeffekten snabbt ger upphov till åksjuka. Detta är inte på långa vägar så illa som i förhandsversionen, då bilduppdateringsfrekvensen förbättrats något, men det blir lite av en pina att spela på detta sätt. Som tur är går det att stänga av den funktionen i spelets menyer, och trots att det må förta lite av charmen att göra så föredrar jag det ändå framför yrsel.