Meningslöst att ha svåra banor på slutet?

När Sean Murray på Hello Games i fredags skrev ett blogginlägg om hur hans och andras spelande förändrats genom åren, gjorde han det genom att påvisa att endast 10 procent av de som köpt (eller fått) deras motorcykeltrickspel Joe Danger faktiskt har spelat igenom alltihop, samtliga nivåer.

Inlägget startade en liten diskussion om huruvida spel faktiskt måste gå att klara och om alltför svåra nivåer mot slutet automatiskt är bortkastade sådana?

"Bara runt 10 procent av de som köpt Joe Danger har spelat hela (genomsnittsspeltiden är drygt 20 timmar). De flesta journalister har inte ens passerat halvvägsstrecket. Var det bortkastad tid att lägga till dessa sista nivåer som de flesta ändå inte kommer att se? Är de värdelösa?"

Joe Danger är bara ett exempel, för att sätta hårda siffror bakom analysen; det Murray verkligen vill sätta fokus på är det faktum att spelande gått från att vara vanemässigt till att vara rekreativt eller avkopplande. 40 timmars speltid har blivit något negativt, evighetsspel som inte har något slut upplevs som irriterade och var går isåfall gränsen för ett riktigt bra spel? När ska det ta slut, om någonsin?

Jag har personligen länge varit en representant för den lilla klick som gärna ser att spel är svårare. Inte för att de är alldeles för lätta för mig, utan för att jag inte måste kunna klara ett spel - jag tycker helt enkelt inte att det är ett krav. Och ändå sitter jag där ibland och klagar i recensioner att svårighetsgraden stegras konstigt eller rentav blir löjlig; har jag kanske svårt att bestämma mig?

Nej, jag tror inte det. Däremot tror jag att svårighetsgraden i sig inte betyder så mycket för ett spel som vi kanske tror att det gör, åtminstone inte enbart i sig själv utan isåfall i kombination med andra faktorer. Ett spel som är riktigt kul och intressant tycker jag får vara hur svårt det vill, så länge det fortfarande (trots sin svårighetsgrad) håller intresset uppe.

Jag menar; hur många tror ni har klarat Bit.Trip Runner? Eller hur många orkade verkligen rida igenom hela Red Dead Redemption av den stora skara som skaffade det? Tycker dessa personer sämre om spelet för att de inte orkade eller kunde köra igenom det? Jag hoppas inte det, för de är riktigt bra spel båda två.

I Murrays eget fall var det hans hopp från att vara fan till att bli professionell som ändrade allt:

"Sedan fick jag jobb i branschen. Plötsligt fick jag spel gratis och alla jag kände hade en massiv spelkatalog att tillgå. Först blev jag överväldigad, men började långsamt vänja mig vid situationen. Sedan slutade jag helt att spela färdigt spel."

Det här med svårighetsgrader ligger mig varmt om hjärtat, räkna med mer skriverier om detta i framtiden. Vad tycker du? Är svåra banor du aldrig får se helt bortkastade resurser?