Spelbranschens bortglömda målgrupp

Min guddotter skulle börja spela tv-spel härom veckan. Hennes föräldrar är båda glada gamers, och tre år gammal ansågs deras dotter vara redo att doppa tårna i spelvärlden. Tyvärr tycks det som om spelvärlden inte riktigt var redo för henne.

Keita Takahashi meddelade härom veckan att han lämnar spelbranschen, åtminstone på ett tag. Det är tråkigt, men man kan förstå honom. Det tidiga 00-talets kreativa guldålder med spel som Rez och Ico kändes avlägsen på E3 i somras, när ytterligare dussintals uppföljare trängdes på scen med casualfokuserade rörelsekontrollerade partyspel. Det enda som kändes genuint kul var väl Kirby's Epic Yarn, och om man ska vara ärlig hade det knappast heller sett dagens ljus utan Paper Mario- och Little Big Planet-seriernas framgångar.

I stället kommer skaparen av Katamari Damacy och Noby Noby Boy att ägna sig åt sin gamla dröm att formge lekplatser. Den första är redan på gång vid Woodland Grange i Nottingham, initierad av organisatörerna bakom den lokala spelfestivalen GameCity och sponsrad av privata finansiärer. Och om Takahashi får som han vill är detta bara den första i en lång rad av liknande projekt i olika städer över hela världen.

Det hela är förstås väldigt spännande, och visar på den dynamiska växelverkan med omvärlden som spelbranschen är kapabel till. Samtidigt vore det en stor förlust för spelvärlden om Takahashi helt vänder oss ryggen. Verkligt originella kreatörer som han behövs mer än någonsin, som vågbrytare i en flodvåg av andefattiga kloner. Särskilt kommer jag att sakna hans osvikliga barnasinne. Som när prinsen misslyckats med en bana i We love Katamari, och King of all cosmos tornar över hans pyttelilla gestalt och - bokstavligt talat - förminskar honom med sitt hån och sina bannor. Eller bara i de totalt skygglappsförsett genomroliga banorna med helcrazy, fritt associerande barnlogik.

Spel är inte, som den numera så gott som utrotade fördomen lyder, per definition "något för barn", men det betyder förstås inte att barnslighet är eller bör vara bannlyst. Tvärtom är ett barnsligt sinne ofta en kreativ motor i branschen. Shigeru Miyamoto byggde ju en gång The Legend of Zelda på intryck och minnen från sina upptäcktsfärder och äventyr på landsbygden utanför Kyoto. Men även om spelskaparnas välbevarade barnasinnen ligger bakom några av de bästa spelen för vuxna är det inte nödvändigtvis samma faktorer som påverkar de spel som uttalat vänder sig även till barn.

Man kan tro att det går tretton "barnspel" på dussinet till de stora konsolerna nu för tiden. Lego-spelen och talrika licensspel till Pixarfilmerna, för att bara ta några storsäljande exempel. Vad de - i stort sett - har gemensamt är emellertid att alla dessa spel har ett tydligt mål: du ska ta dig från A till B, samtidigt som du ofta ska samla på dig diverse föremål eller bonusprylar, antingen på tid eller omgiven av fiender. Det finns, enkelt uttryckt, alltid gott om sätt att göra fel på. Om du är sex, sju år är det antagligen en rolig utmaning, men om du är tre då?

Det går förstås att diskutera lämpligheten i att låta en treåring spela tv-spel, om man är på det humöret. Argumentationen i respons lyder dock likadant som för lite äldre barn: lagom är bäst, och det bör förstås inte handla om några fyratimmarsmanglingar när de sitter framför teven. Och framför allt bör de få spela rätt saker: sådant som kittlar nyfikenheten, men som inte innehåller en massa frustrationsskapande moment. Snälla, men smarta spel.

Skillnaden mellan större och mindre barn är ju att där sjuåringen försöker igen blir treåringen frustrerad och snart ointresserad. När min guddotter introducerades för tv-spelsvärlden var det just We love Katamari som stod för underhållningen. Min guddotter hade väldigt roligt - tills tiden tog slut eller hon fastnade i något hörn. Och något läge för att bara spela fritt och leka med kontroller och miljöer, utan tidspress, finns bara om man först har varvat spelet sönder och samman.

Tv-spel har en positiv roll att spela även för mindre barn, men då krävs det att man släpper på fåniga traditioner som att låsa mer lekfulla lägen. Är det någon som inte har tid att vara spelkomplettister är det nämligen småbarnsföräldrar. Så vad säger den moderna spelbranschen? Det kanske inte längre finns utrymme för konstnärer med barnasinnet kvar, men finns det utrymme för de yngsta spelarna?