Halo: Evolution

Fler än 30 miljoner sålda spel, massvis med leksaksfigurer, sex böcker, två grafiska noveller, sju animerade kortfilmer och en kommande långfilm avslöjar att Bungie gjorde helt rätt när de slopade sina tidiga idéer om att skapa ett RTS, och sedermera även ett actionspel i tredjepersonsperspektiv.

När Microsoft köpte studion och gav dem utvecklingspaketet för den kommande maskinen Xbox, valde Bungie att skriva om motorn och göra verkat till ett FPS-spel. Resultatet blev Halo: Combat Evolved, en lanseringstitel för det nya formatet, och den och de kommande spelen skulle för alltid förändra hur hela industrin jobbar med både action och stortitlar i allmänhet.

Som ansvarig för Xbox 360 på Eurogamer krävs det naturligtvis att jag faktiskt har spelat de stora, exklusiva titlarna för maskinen. Pinsamt nog hade jag tidigare aldrig spelat vare sig Halo-trilogin eller spinoffen Halo 3: ODST, så det blev snabbt att söka rätt på dem i diverse auktionssajter och butiker. Det var tack och lov relativt enkelt att få tag i dem, och först när jag började spela ettan insåg jag att jag har en unik möjlighet att tack vare min begränsade erfarenhet med spelserien kunna se hur utvecklingen från Combat Evolved till ODST har skett, och exakt förstå vad det är som har skapat denna mastodont till succé.

Hur allt började.

Den 14 mars 2002 släpptes Halo: Combat Evolved i Sverige, och i överlag skulle jag vilja kalla det här för en oslipad diamant. Massvis med intressanta grundidéer har kastats in, och de mest anmärkningsvärda är banornas uppbyggnad och hur fienderna anfaller.

Allt kretsar kring en mångårig strid mellan människokolonier och en allians med ett antal olika raser, som kallas för Covenant. Deras pakt är fast besluten om att människorna är en förolämpning mot deras gudar, den gamla rasen Forerunners, och tänker därför metodiskt utrota människorasen. Som motattack har mänskligheten skapat en elitgrupp av soldater med namnet Spartan.

Flera år senare attackerar Covenant människans sista, stora försvarsborg med namnet Reach, och Master Chief, en av de allra sista överlevande spartansoldater, hinner just och pass vakna till innan stället sprängs bort. Tillsammans med AI:n Cortana landar de ombord på en Halo-station, designad för att förinta allt liv ifall infektionen The Flood lyckas sprida sig, och där ska de försöka stoppa både covenants och smittan som har kommit fram ännu en gång.

Handlingen är av standardmått, något som dessvärre är ganska vanligt i branschen, men Bungie gör ett riktigt snyggt drag gällande huvudkaraktären Master Chief. De har just och pass gett honom en röst och dialog – allt för att spelaren enkelt ska kunna identifiera sig med honom och på så sätt låta dig själv stå för eventuella känslor som dyker upp.

De olika Covenant-raserna är som väntat ganska annorlunda jämfört med en själv och deras allierade. Ingen utmärker sig positivt, däremot hatar jag de där gremlins-linknande varelserna som enbart irriterar mig på ett sätt som Jar-Jar Binks bara kunde drömma om. Rösten, uppträdandet – ja, precis allt stör jag mig på. Det kan eventuellt vara medvetet för att skapa ett förakt för dem, men här kunde Bungie definitivt varit mer lågmälda istället för kraftigt överdrivna.

Samarbetslägen är idag snarare regel än undantag, men under början av 2000-talet var detta ytterst sällsynt. Trots det såg utvecklaren möjligheterna i denna form och lade därför till det i Halo, något som definitivt är en av orsakerna till att det har sålt så pass bra. Eftersom Xbox Live inte fanns vid release stöder inte denna utgåva detta, men du kan koppla in upp till sexton spela via andra lokala maskiner. Ungefär som på LAN-fester i PC-världen.