Hur ser egentligen branschen på gamers?

När Microsofts australiensiske chef, David McLean, presenterade Kinect inför en publik fylld av mode- och livsstilsjournalister uttryckte han sig relativt explicit om vad en så kallad gamer är i hans ögon. Åtminstone om man får tro David Hollingworth, redaktör på Atomic MPC, som var där:

"Spelande är inte enbart för svettiga trettioåringar i Metallica t-shirts", inledde McLean sitt Kinect-anförande. Och den vackra publiken skrattade belåtet åt poängen och nickade förmodligen åt varandra. Problemet är bara att det är de "svettiga trettioåringarna" som är Microsofts konsumentbas när det gäller just Xbox 360 - och David Hollingworth på Atomic MPC visste inte om han skulle agera förbryllad eller förnärmad.

Mycket av spelsnacket de senaste fem åren har handlat om hur spel gått från att vara en nischtillvaro till en bred underhållnings-, ja rentav kulturform. "I dag spelar alla", säger vi - men givetvis spelar vi inte samma saker, lika lite som vi lyssnar på samma sorts musik. Det är lika ok att spela sportspel en gång i månaden som det är att köra Halo flera timmar om dagen, vi behöver inte förlöjliga den ena gruppen bara för att föra fram den andra.

Jag vet inte om övriga högdjur på Microsoft har samma bild som David McLean av sina kunder eller om övriga i branschen ger näring åt ytterligare andra nidbilder av dem som betalar deras löner. Jag vet dock att man aldrig, aldrig, aldrig pratar skit om sina kunder - oavsett bransch. Jag var inte där, jag kan bara ta Hollingworths ord för vad de är - men förutsatt att det verkligen lät som han påstår i presentationen inför det fina folket så hoppas jag verkligen att dylika tilltag känns; på det ena eller andra sättet.

"Och det slutade inte där - presentationen innehöll konstanta återkopplingar till källarspelande nördar och obegripliga kontrollupplägg. Och det är ok att Microsoft uppvaktar fåniga fashionistas nu, men måste de göra det på vår bekostnad?"

Ja, det kan man verkligen fråga sig.