Vanquish

När Clover Studios gick i graven för fyra år sedan och de före detta Capcom-kollegorna bildade Platinum Games höll världen andan. Skulle de kreativa genierna bakom spel som Okami och Viewtiful Joe kunna prestera något riktigt bra på egen hand?

Personligen anser jag inte att det har gått så bra. Mad World till Wii var rätt klumpigt och Bayonetta som släpptes nu till årsskiftet var en enda röra. Jag vet att alla inte håller med mig om det sistnämnda spelet, men jag tröttnade snabbt på de håriga häxkonsterna. Därför är det glädjande att få se Platinum Games och SEGA:s senaste spel.

Vanquish har utvecklats av Shinji Mikami, som bl.a. är ansvarig för att vi fick spela Resident Evil-spelen, och här har det tagits fasta på allt det som gör spel roliga. Handlingen är lika tunn som avfärdningsbar, och går i grova drag ut på att en galen ryss hotar att spränga hela jäkla USA med sitt supervapen om de inte gör som han vill, varpå deras försvarsministerie skickar Sam Gideon för att rädda den fria världen. Sam har världens kanske coolaste rustning och en imponerande arsenal. Det måste väl räcka?

Ja, det räcker i alla fall för att göra mig nöjd, för Vanquish innehåller många element som passar riktigt bra ihop. Grafiken är snygg, designen är stilren, kontrollerna sitter som en smäck och vapenbytet sker blixtsnabbt. Själva spelet visas i tredjepersonsperspektiv, och går ut på att Sam avancerar framåt och skjuter ned sina motståndare. Själva avancemanget sker allra helst med raketboosten, som innebär att man ställer sig på knä och bränner fram längs marken. Under denna tid har man full kontroll över hans rörelser och hans attacker, och det är ett utmärkt sätt att ta sig fram och bakom barriärer och annan betäckning.

Det finns givetvis mer att göra än att bara ta skydd bakom hinder och peppra, och när Sam kastar sig över eller ut från ett skydd och tar sikte saktar tiden ned i sann bullet time-anda. Då gäller det att peppra ned så många fiender som möjligt, och det är här man börjar känna av arkadbetoningen. Extra snyggt blir det är man utnyttjar detta till fullo, t.ex. genom att dra sitt prickskyttegevär mitt i hoppet och sakta ned tiden, för att sedan skjuta ned tre fiender på en gång. Och det är just sammanlänkningen som är mest njutningsbara

Ens attacker kan kombineras sömlöst, och när man har fått koll på hur allt hänger ihop kan en strid mot en mellanboss gå ut på att man hoppar mellan skydd, tömmer ett magasin, byter till ett nytt vapen och susar in bakom fienden i slow motion samtidigt som man tömmer magasin nummer två. Sedan följer ett par närstridsattacker innan man hoppar undan och lobbar några handgranater i dess riktning. Och allt detta på bara tio sekunder. Blir man skadad aktiveras dessutom slow motion-effekten automatiskt så att man hinner ta sig i skydd. Det leder till snyggare spelande med färre dödsfall, vilket alla tjänar på.

Desto tyngre blir det när stora bossar närmar sig, men även dessa hanteras på ett liknande sätt. Det känns som en logisk utveckling av dagens actionspel - mer hetsiga men med taktiska element - och det första kapitlet har verkligen gett mig mersmak.

Förhandsversionen jag har spelat innehåller mer bandesign och fler bossar än demoversionen som finns ute nu på Xbox Live Arcade och PlayStation Store, och vittnar om ett spel som håller tempot högt hela vägen. Om det faller er i smaken kan ni nog se fram emot mycket mer av samma sak. Att berättelsen inte håller för fem öre eller att alla karaktärer är som tagna ur en B-scifirulle rör mig inte ryggen, för det här kan bli en spelupplevelse väl värd att minnas av rena actionskäl. Och handlingar väger mycket mer än ord i detta fall.