Recension: Grease: The Official Video Game

SingStar på PlayStation har länge varit nummer ett när det gäller de karaoke-spel som släppts till våra konsoler. Formen känner vi mycket väl igen, en eller flera plockar upp en mikrofon och sjunger till välkända låtar. Poäng delas ut beroende på hur tonsäker man är. Ett flertal olika temaskivor har kompletterat de annars välfyllda blandskivorna och de nedladdningsbara låtarna från PlayStation Network. Det har rört sig om svenska klassiker, 80-talslåtar och så vidare.

Lips på Xbox 360 har inte kommit upp i föregångarens popularitet, men känns som ett fullgott alternativ (utan att ha spelat det.) Den största plattformen av sociala spel, närmare bestämt Wii, har också blandat sig in i leken då det gäller sångspelen - en recension av deras Singstar-klon We Sing Encore! kommer inom kort här på Eurogamer.

Men spelet jag fick hem i brevlådan förra veckan har nog både en annan målgrupp och ett annat koncept än de klassiska karaoke-titlarna. Grease: The Official Video Game sägs blanda Singstar-sjungandet med filmens öden och äventyr. På förhand hoppas jag på lite peka-och-klicka-äventyr som avslutas med ett rafflande sångnummer. Spelet är både kompatibelt med USB-mikrofoner (vet ej hur det ligger till med eventuell kompatibilitet, men det ser ut som vanliga Logitech USB-mikrofoner) samt med Wii Balance Board. Även om jag inte äger den sistnämnda ska jag försöka nämna vad man använder den till.

Berättelseläget börjar med en liten filmvisning med bilder ifrån filmen samt text som förklarar vad som händer, och här ger man sig minsann inte ut på några förhastade villovägar. Första låten upp är "Summer Loving". Ivrigt greppar jag mikrofonen och sätter igång! Men vänta här nu, det händer ju ingenting. Nån mätare fladdrar runt på vänster sida av skärmen med en massa symboler. Jag plockar upp min Wiimote och börjar vifta i takt med att symbolerna med pilar passerar en ruta. Poäng börjar rulla in och jag inser att jag gjort rätt. Ingen sång? Jag börjar undra om chefredaktören Toby har sagt fel när han gav mig lite förhandsinformation om titeln. Jodå, kompatibel med USB-mikrofoner står det på baksidan.

Jag spelar vidare och får fler filmklipp och fler låtar. Jag kammar håret och har kuddkrig med tjejerna i "Sandra Dee", mekar med bilar och skruvar muttrar med killarna i "Greased Lightning". De två låtarna med idrottsmoment när Danny försöker sporta till sig är bland det sämsta jag sett med helt värdelösa kontroller. Hopplösa moment och rejäla förseningar i mina rörelser. Ironiskt nog så är det i dessa två moment som jag tjänar mest poäng och når förstaplatserna i de små topplistorna som tillhör varje moment.

Det börjar närma sig slutet på filmen, och jag funderar på om det här är bland de sämsta spelen jag spelat till Wii. Än så länge ligger det på ungefär samma nivå som Wii Music. Dock så skrattade jag mer i just den titeln.