Eurogamer.se

Halo: Reach [kampanjen]

Bungie gör sig förtjänta av sin gloria

I nästan tio år har Bungie jobbat med en spelserie som har fått en plats i väldigt många spelares hjärtan. Trilogin är avslutad, och man har även hunnit med att göra ett verk som utspelar sig mellan andra och tredje delen. Men nu är det dags för deras femte och sista Halo-titeln innan de går över till Activision Blizzard för att göra spel till fler plattformar.

Det är väldigt intressant att Bungie väljer berättelsen om Reach som sin avslutning eftersom elaka tungor anser att Halo kommer att gå under på samma sätt nu när Microsoft kommer att låta andra vidareutveckla deras franchise. Men ska man gå ut skall det göras med stil, och det är ingen som kan påstå att Bungie misslyckas med detta.

Mer om Halo: Reach

Vid det här laget känner de flesta till hur Halo: Combat Evolved börjar, men jag tar en snabb repris av det. Du är Master Chief, en spartan som vaknar upp i skeppet The Pillar of Autumn, och du får snabbt veta att planeten Reach, människornas militärbas, har förstörts och att Covenants nu attackerar ert skepp för att slutföra sitt uppdrag att förinta mänskligheten i religionens namn.

Halo: Reach utspelar sig från att fienderna börjar sin invasion och hur du och fem andra i ett förband kallat Noble Team får ett gäng olika uppdrag som går ut på att stoppa dem, men slutligen handlar det bara om att rädda allt och alla som går. I enlighet med tidigare spel gestaltar du en relativt anonym person som bara kallas "nummer sex" och "spartan", medan de andra i gruppen har tydliga personligheter.

Stämningen är som väntat dyster, och om man ska jämföra med något i filmvärlden är det Star Wars Episod III: Mörkrets hämnd som är närmast det jag upplever i spelet. Det krävs ingen raketforskare att gissa vad som kommer att hända med Noble Teams spartaner, men jag är ändå lockad av att se deras öden.

Berättelsen är inte uppe i Halo 2-klass (men ärligt talat, vilket FPS kan lyckas med det?), fast den är mer välskriven än trean, som enligt mig har den svagaste handlingen av dem alla. Till stor del är det den utökade mängden och effektiviseringen av filmsekvenserna som lyckas förmedla känslorna rakt i solar plexus hos mig. Det blir aldrig så starkt att några tårar rinner ner för kinden, men jag blir definitivt tagen under vissa sekvenser. Sedan måste jag också be er också att inte stänga av när eftertexten kommer, då spelet inte riktigt är slut, utan spelet mest känslosamma ögonblick ligger och väntar där.

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!