Recension: Persona

En av mina absoluta favoritspelserier genom tiderna är Shin Megami Tensei, även kallad Megaten. Denna underbara japanska rollspelserie skiljer sig rejält från mängden med sina trovärdiga karaktärer, förbjudna teman och genialiska stridssystem. Det är svårt att plocka ut någon favoritdel i en serie bestående av pärlor som Nocturne, Digital Devil Saga, Devil Summoner och Devil Survivor, men varmast om hjärtat ligger nog ändå Persona 4. Det var därför med mycket stor förtjusning som jag tog mig an nyutgåvan av denna underseries första del, Shin Megami Tensei: Persona, till PSP.

Att originalet ursprungligen släpptes till PlayStation år 1996 märks tydligt, trots alla förbättringar Atlus har gjort både spelmekaniskt och kosmetiskt. Det här är och kommer alltid att vara ett spel av den äldre skolan, med vansinnigt hög svårighetsgrad och evighetslånga labyrinter som vimlar av fiender som dyker upp vartannat steg du tar.

Det perfekt avvägda tempot i Persona 3 och 4, där man varvar allt demonslaktande med att förbättra sina relationer till klasskompisarna i något som skulle kunna liknas med en dejtingsimulator, hade ännu inte introducerats till serien, och mer än nittio procent av speltiden kommer att spenderas i slumpgenererade strider.

Tack och lov är stridssystemet välgjort och bjuder på många olika strategier. Med fem karaktärer på din sida, som alla kan frammana tre demoner (så kallade personas) var, finns det minst sagt varierande sätt att besegra fienderna på. Som vanligt gäller det hela tiden att lista ut motståndarnas styrkor och svagheter och anpassa sin trupp efter detta, vilket leder till att varje strid blir som ett litet pussel.

Det är dock långt ifrån simpla pussel, och utöver det gigantiska antalet magier som kan utövas gäller det även att veta vid vilka tillfällen det är bäst att attackera med olika närstridsvapen som svärd och yxor, eller när det är långdistansvapen som pistoler och krypskyttegevär som gör mest skada.

Vid vissa tillfällen möter man dock oerhört starka fiender som är näst intill omöjliga att besegra. Då det inte alltid är så lätt att rymma från dessa kan man lyckligtvis vända på situationen och försöka övertala dem att lämna en i fred genom att vinna deras respekt, ge dem mutor, eller kanske rent utav skrämma iväg dem.

Det tar dock en stund att lära sig hur man förhandlar på bästa sätt och systemet är ganska förvirrande till en början, men efter några försök och mycket tålamod lär man sig snart vilka demoner som uppskattar sarkasm, smicker, hotfullhet respektive humor, och en del föredrar till och med att man brister ut i sång. Det är också genom det här systemet som man kan lura till sig demonkort som används för att skapa nya, starkare personas, som man knappast kommer särskilt långt utan.

Som titeln antyder är dessa varelser en viktig del av handlingen, som också är spelets starkaste sida.