Medal of Honor [kampanjen]

Alla vet vilken spelserie som är den nuvarande kungen både inom genren och även totalt sett. Jag behöver inte ens skriva namnet, så pass stort är det. Konkurrenterna vill naturligtvis ha en kassako som tilltalar samma stora konsumentgrupp, och ingen blev förvånad när Electronic Arts utannonserade återuppväckningen av varumärket Medal of Honor. Tillsammans med veteraner från samma franchise, DICE och nya bekantskaper ska de slåss på allvar om den eftertraktade tronen.

Spelserien lämnar för första gången sitt trygga hem inom andra världskriget-FPS:er, och utspelas istället i ett nutida Afghanistan där Tier 1-operatörer, som är bland de bästa inom specialstyrkorna, kämpar för att vinna över terrororganisationen Al-Quaida.

Producenten Greg Goodrich berättar för mig att de har fått möjligheten att samarbeta med riktiga Tier 1-soldater för att uppnå den autenticitet man eftersträvar. Jag kan naturligtvis inte bedöma om det verkligen är så eller inte, däremot går det tack och lov alldeles utmärkt att berätta om det känns på det sättet, men allra viktigast – ifall Medal of Honor är underhållande.

Jag kastas in först i samma uppdrag som EA lät oss spela på GamesCom, där jag tar rollen som en pilot. Genom att flyga med en Apache-helikopter ska jag granska vad som sker på potentiella gömställen där talibanerna planerar ligga i bakhåll när marktrupperna närmar sig. Kontrollen flyter på smidigt, och jag får en känsla att jag sitter på toppen av världen. Det enda fienderna har att mäkta sig med är raketgevär som hela tiden missar sitt mål efter smidiga manövreringar från min sida. En efter en försvinner, och jag vaggas in i en falsk trygghet som håller i sig ändå fram till nästa uppdrag.

Här blir det genast en radikal skillnad. Jag och tre andra är inte bara på marken, utan även i något som skulle kunna klassas som en mindre dal. Det innebär att talibanerna har en fördel av att nyttja höjdare, något som blir uppenbart bara efter några sekunder. För att kunna fortsätta framåt måste vi från och med nu använda oss av en taktik ifall vi vill överleva. Jag får ta mig framåt och börja skjuta mot de allra farligaste hållen, medan kamraterna följer efter med en viss eftersläpning.

I slutet av banan, som kallas för Belly of the Beast, sitter vi hoptryckta i ett lite område med fiender som är precis överallt. Ammunitionen börjar ta slut för oss alla, och till slut måste vi spara på kulorna ifall någon skulle vara nära att döda en. Jag får en känsla av utsatthet och känner mig helt övergiven av vår armé – en föreställning som nästan aldrig brukar dyka upp när jag spelar ett FPS. Förhoppningsvis kan Medal of Honor leka ytterligare med mina känslor, men det återstår att se i min framtida recension.