Recension: Dead Rising 2

Det var bara en månad sedan jag skrev ett ganska så uttömmande förhandstest av Capcoms zombieslaktaruppföljare Dead Rising 2, och under den tiden har vi hunnit med att recensera förhistorien Dead Rising 2: Case Zero. Den Xbox 360-exklusiva och rätt korta miniversionen gjorde vår Kristoffer väldigt glad, och nu kommer då den färdiga berättelsen om Chuck Greene och hans jakt att rädda sin dotter i en värld där allt har gått snett.

Jag kan börja med att trösta alla som inte har en Xbox 360 med att prologen inte är viktig för att man ska ha roligt med spelet, även om Case Zero tillför lite extra för de som vill lägga 400 Microsoft-poäng (cirka 35 kronor) för det. För grundberättelsen är så pass enkel att den gränsar till det banala.

Chuck Greenes dotter har blivit biten av en zombie, och hon måste få en dos av det dyra läkemedlet Zombrex var 24:e timme för att överleva. Pappa Chuck har tagit anställning på betalteveprogrammet Terror is Reality som utspelas i den Las Vegas-plagierande staden Fortune City. Men när saker och ting går snett måste herr Greene nysta upp en konspiration, hålla sin dotter säker och slå ut de levande döda.

Och oj vad många zombier det finns att döda. Hela Fortune City fullkomligen kryllar av dem, och sättet att manövrera sig genom den hungriga folkmassan och slå ned horderna med före detta semesterbesökare utgör en stor del av spelet. Ja, nästan hela om man tänker efter.

För själva handlingen är flortunn och känns tagen från alla zombie- och katastroffilmer som gjorts. Efter en zombieattack försätts staden i karantän i 72 timmar, och under denna tid måste man utföra uppdrag och samla på sig pengar i kampen att rentvå sitt namn och mata dottern med zombrex. Det sistnämnda kräver att man utför olika sidouppdrag eller helt enkelt köper produkten från mindre nogräknade svartabörshandlare, och dessa avbrott skapar rytmen i spelet. Utför ett par uppdrag, fixa medicinen, klara av kapitlet, ge en dos och fortsätt sedan fram genom handlingen.

Som sagt matas klyschorna i huvudberättelsen på i en ständig ström, och det blir allt svårare att bry sig nämnvärt om vad som händer utan det blir enklare att fokusera på actionsekvenserna, sidouppdragen och eskorteringsönskemålen från överlevare som irrar omkring själva i semesterorten. För att eskortera någon gäller det att hitta personen via sitt valda uppdrag, och sedan slår man sig sakta men säkert fram samtidigt som man ser till att ens bundsförvanter inte halkar för långt bakom. För då får de rätt rejält med däng, stackarna. Problemet är att de får ganska mycket stryk oavsett, särskilt då vissa av dem är aggressiva och självmant ger sig in i stridens hetta. Det gäller att sitta barnvakt och rädda dem om man vill att de ska klara sig, vilket är en rejäl fördel då de ger gott om erfarenhetspoäng.

Och just erfarenhetspoängen behövs om man ska kunna öka i nivå och få tillgång till nya attacker och en större arsenal. Båda dessa fördelar är av yttersta vikt när man ställs emot menageriet med de gröngrå humanoiderna och ska slåss mot dem.