Veckans Retrokanon är en numera återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: The Immortal (A500,1990)
Det är ganska sällan protagonisten du spelar inte har ett känt namn. I The Immortal från 1991 (ursprungligen till Apple IIGS men portat till bland annat Amiga 500) styr du en namnlös trollkarl av gammalt skönt Gandalfsnitt ner i en mystisk labyrint på jakt efter din gamla läromästare Mordamir som kallat på hjälp i dina drömmar.
Enda sättet att spara din framfart är genom att sova i de halmhögar som strategiskt ligger utströdda.
Immortal var inget annat än apsnyggt för sin tid. Ur en isometrisk vy tar du din magiker genom en stenblocksvärld där troll och vättar för krig mot varann. Varje bana består både av knepiga pusselgåtor och actionladdad strid och den knappa manualen samt brist på Google gjorde att det faktiskt tog sina modiga månader att spela igenom helt och hållet.
Animeringarna som var otroligt detaljrika för tiden är många och inget annat än imponerande - och våldsamma. Särskilt den sekvens som visar en gigantisk underjordisk mask när den sväljer vår hjälte hel gjorde det nästan värt att gå i döden med vilje.
Jag vet inte om det gör så mycket att jag släpper spoilers i ett retrospel som är 20 år gammalt men berättelsen, som mestadels avslöjas via drömmar och de grejer eller personer du stöter på, utvecklas verkligen inte i den riktning du tror från början - och dessutom påverkar spelaren själv flera av utgångarna genom sina val. Med lite list kan du faktiskt välja sida i troll- och vättekriget och få hjälp på vägen mot den slutliga upplösningen av ett av de bästa äventyrsspel som släppts till Amiga. Musiken gjord av bland annat Rob Hubbard. Odödligt, som sagt.
Se rörliga bilder från introt (och slutsekvensen) av The Immortal
Veckans Retrokalkon: Sword of Sodan (A500, 1988)
På de gamla maskinerna från 80-talet var kodarnas kamp mot tekniken kanske mer prestige än det är i dag. Nuförtiden hinner utvecklare sällan krama ur precis allt ur en maskin innan det är dags för nästa. Bra för oss som spelare, men lite mindre kul för oss som nördar som vill höra roliga historier om hur kodare trotsar naturlagarna.
Chop! Hack! Uff! Ugh! Detta var ingen audiell sensation ens på 80-talet...
I vilket fall; den stora behållningen av äventyrsfajtern Sword of Sodan var att spritarna var riktigt stora, drygt halva skärmen i höjd. That's about it. Spelmekaniken var sidskrollande svärdsfajt med få stridsval och i stort sett bara ett evigt hamrande på knappen för att ha ihjäl de fula fienderna som likt pappfigurer glider fram emot dig, inte sällan staplade ovanpå varann i sidled.
Att du kunde välja mellan att spela hjälten Brodan eller hjältinnan Shardan hjälpte inte. Inte heller att de packat 11 banor med 13 olika fiender och adderat lite blodstänk och uddlösa stönanden lite här och var när du hackar hälsopoäng ur stadens vaktbrigad.
Det finns fortfarande i dag en grupp Amigafrälsta som verkligen menar att detta spel är värt att lägga några timmar på i emulator. Tro dem inte - svärden från Sodan förtjänar inte att saknas av någon.
Se rörliga bilder från Sword of Sodan
