Eurogamer.se

Castlevania: Lords of Shadow

Grevens nya kläder

Utforskarglädjen, 2D-grafiken och Draculas slott har länge varit definitionen av den anrika Castlevania-serien. Sedan Castlevania: Symphony of the Night har man varit otrolig bekväm med sitt upplägg och följt sina traditioner till punkt och pricka, förutom några avskyvärda avstickare som Castlevania: Judgment till Nintendo Wii. Men nu har Konami tillsammans med spelhusen MercurySteam och Kojima Productions bestämt sig för att testa något nytt med Castlevania: Lords of Shadow och bevisa en gång för alla att serien klarar att hantera tre dimensioner.

Spelets handling utspelar sig under en mörk tid där bandet mellan himmel och jord hotas av en mörk kraft som går under namnet Lords of Shadow. Gabriel Belmont, en krigare från det heliga brödraskapet Brotherhood of Light, har åtagit sig uppdraget att undersöka och stoppa källan till oroligheterna. Men hans uppdrag är också av en mer personlig natur, nämligen att återuppliva sin mördade kärlek Marie genom att finna en antik relik som går under namnet The God Mask.

Efter de första intensiva segmenten i spelet, inser man att detta inte är ett vanligt Castlevania-spel, detta är något nytt. Med uppenbara referensramar från actionäventyr som God of War och Devil May Cry, blir vi serverade en mörkare upplevelse som fokuserar mer på slagkombinationer och linjära nivåer än vad vi är vana vid. Detta resulterar tyvärr i att namnet Castlevania i titeln blir mer kosmetika än något annat.

För att besegra gruvtroll, vampyrer och andra hemskheter använder sig Gabriel av sitt krucifix som bekvämligt nog är utrustat med den klassiska stålpiskan. Piskan som kan användas till både närattacker och avståndsattacker, är bara en del av den större arsenalen. Man har även tillgång till projektiler som kastknivar, små féer, heligt vatten och en fängslad demon som hindrar fiendernas framfart.

Striderna fungerar överlag riktigt bra och är framförallt väldigt underhållande. Att man dessutom kan kombinera samtliga attacker med sina magiska krafter gör att man kan skapa många intressanta kombinationer och möjligheter. Med erfarenhetspoängen man tilldelas efter man har besegrat sina fiender, kan man låsa upp nya kraftfulla attacker. Striderna varvas ofta med olika sorters pussel av varierande svårighetsgrad, vilket överlag är ganska trevliga förutom ett par riktigt tidskrävande slavuppgifter. En uppskattad detalj är att man kan köpa lösningar med erfarenhetspoäng till samtliga pussel, vilket naturligtvis är bekvämt om man får ett större hjärnsläpp.

En annan stor del av spelet är plattformandet som använder sig av ett parkour-liknande upplägg vi tidigare har vant oss vid i Assassin's Creed och Uncharted. Man svingar sig med piskan, klättrar längst kanter och hoppar över dödliga hinder konstant. Här ställer dock den fasta kameran till en hel bekymmer och det händer alltför ofta att man hoppar i blindo emot sin egen död. Den klassiska spelmentaliteten att testa sig fram, gör att dessa segment blir onödigt frustrerande och det är ofta man undrar om man klarar hoppet eller inte.

Samma anda återfinns i en av spelets största nyheter, striderna mot de enorma Titanerna. Dessa slag, som i stort sett är ett plagiat av Shadow of the Colossus, går ut på att bestiga stenjättarna för att krossa deras energikapslar som har placerats utspritt på deras kroppar. Här kan man räkna med att ramla ner till marken och börja om hela proceduren efter varje nytt hinder som uppenbarar sig. Det hela slutar med att man måste memorera alla mönster som alltid kommer i samma ordning tills man klarar av det.

Detta är inte bara frustrerande, det är också tidskrävande.

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!