Eurogamer.se

Sonic Adventure

Sonic vänder taggarna utåt

Det kanske är svårt att tro det i dag, men en gång i tiden var Sonic the Hedgehog något av det häftigaste man kunde komma i kontakt med inom spelvärlden. Åtminstone under 16-bitseran, då Segas blå igelkott hade en minst lika viktig roll för TV-spel som Nintendos italienska rörmokarbröder haft sedan 80-talet.

I dag har dock varumärket Sonic totalförstörts, och folk använder hellre igelkottens namn som ett skällsord än att förknippa det med bra spel. Många är vi som frågat oss hur det kunde gå så oerhört fel, men alla är nog eniga om att den nedåtgående trenden började i och med Sonics Dreamcast-debut. För även om vår snabbfotade vän mådde betydligt bättre i Sonic Adventures än i senare titlar började hans blå taggar sticka oss i ögonen redan då.

Även om det slutgiltiga steget in i 3D var en stor bov i dramat var det inte detta som drog ner igelkotten i fördärvet, det gjorde istället hans nya "vänner" och de nya miljöerna i spelet. För inte nog med att omgivningarna numer exempelvis består av storstäder där polisbilar kör runt på gatorna och bikiniklädda kvinnor väntar vid poolen, så bryter även de nya spelbara karaktärerna helt från det underbara universum vi tidigare förknippade med Sonic. Gamla karaktärer som den mesige sidekicken Tails och stenhårde Knuckles fungerar fortfarande, men när kufar som Big the Cat och E-102 Gamma kommer in i bilden känns det bara outhärdligt, det räcker att se namnen för att förstå att de inte passar in.

Mer om Sonic Adventure

Kunde man leva med de usla designbesluten var dock Sonic Adventures ett ganska okej spel, åtminstone för elva år sedan. Det har dock inte åldrats med värdighet, och när Sega valde att släppa en nyversion av titeln till XBLA och PSN kunde man hoppas på att de skulle rätta till den ofantliga mängden småbuggar spelet led av vid release, och finputsa lite andra detaljer. Så är dock inte fallet, och de tillfällen man inte fastnar i väggar tvingas man istället kämpa mot spelets genomusla kameravinklar eller ta sig genom sekvenser som kräver millimeterprecision av en kontroll som gör vanligt promenerande till en enorm utmaning. Faktum är att karaktärerna är svårare att manövrera i nyversionen än i Dreamcastoriginalet, och det är väl knappast något bra betyg?

En annan sak som försämrat spelet är uppskalningen av grafiken, som fortfarande inte är i bredbildsformat. Utvecklarna har nämligen lyckats göra nyckelföremål svårare att upptäcka på grund av den smetiga grafiken, vilket leder till att man lätt kör fast i spelet då passager blir svåra att urskilja från dess omgivningar, och det är knappast okej.

När man slipper leta efter hur man tar sig vidare i, spela tråkiga flipperspel, lyssna på värdelöst röstskådespel och burkig bakgrundsmusik, precisionshoppa med kass kontroll och kamera, eller ta sig an rollen som Big the Cat, har spelet dock sina stunder. Det är exempelvis en ganska befriande känsla att i 120 knyck springa förbi pastellfärgade miljöer de gånger stadsmiljöerna håller sig i bakgrunden, och banorna är väldigt variationsrika. Tyvärr är det inte tillräckligt tätt mellan spelets ljusglimtar för att motivera ett köp ens om du älskade originalet när det var nytt, för detta äventyr kommer utan tvekan att slakta alla dina glada minnen med igelkotten och lämna en bitter eftersmak av allt hemskt som hänt vår vän de senare åren.

3 / 10

Sonic Adventure Kristoffer Nyrén Sonic vänder taggarna utåt 2010-10-12T11:00:00+02:00 3 10

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!