Medal of Honor

Sveriges medaljhopp?

I filmvärlden finns det tre saker som alla producenter avråder branschen från - arbeta med barn, djur och aktuella krig. Det senare exemplet har visat sig vara extremt olönsam i Hollywood eftersom samtliga filmer om det pågående kriget har floppat gällande intäkterna, även om flera av dem har fått priser av diverse jurys. Trots att vissa trångsynta filmkritiker inte ser sambanden, tillhör film och spel samma konstfack och dess kommersiella regler.

Därför appliceras detta på oss, och när jag för första gången fick höra att Medal of Honor skulle koncentrera sig på kriget i Afghanistan visste jag direkt att det här har potential till att det bli det mest kontroversiella högbudget-spelet genom tiderna. Mina misstankar har besvarats av debaclet gällande talibanernas roll i flerspelarläget, men allra mest på grund av den gigantiska skillnaden mellan utvecklarnas och EA:s PR-teamets syn på vad spelet handlar om.

Producenten Goodrich har hela tiden pratat om att spelet inte handlar om kriget i Afghanistan, utan snarare om soldaterna, medan reklamen skriker ut om ens chans att spöa skiten ur terrororganisationen Al-Quaida.

Mer om Medal of Honor

Slutprodukten existerar på båda sidor, och jag skulle vilja säga att annonserna ändå vann striden om syftet, även om jag har en dos av cynism när jag analyserar verket. Till en början, när vi får följa tre stycken individer och deras insatser i en pågående operation, handlar det verkligen om personerna och deras uppdrag samtidigt som man har kastat in en halvtråkig militärhistoria. Periodvis går det dock mer och mer ut på att visa upp häftiga actionsekvenser där soldaterna kallar fienderna för personer som har sex med sina mammor samtidigt som patriotismen sätter sin prägel.

Just på den fronten blir jag lite besviken eftersom jag hade hoppats på en riktigt bra och engagerande berättelse, men det finns ändå något där som gör att jag sitter som fastklistrad på soffkanten.

Kontrasterna mellan soldaternas utsatthet och överlägsenhet skapar en intensitet som få krigsspel har lyckats med, inklusive överskattade Call of Duty: Modern Warfare. Jag blir nästan svettig och utmattad bara genom att ha spelat en specifik sekvens där soldaterna blir mer och mer varse om att de faktiskt kan dö när som helst.

Bäst är dock en regisserad scen inför det sista kapitlet, som kanske är bland det bästa jag har sett i spelväg. Filmregissörer måste vara gravt avundsjuka på vad kombinationen av kaos och slow-motion kan skapa för en slags visuell upplevelse alldeles innan man går ut i stridens hetta. Jag skulle till om med vilja gå så långt att den är direkt jämförbar med början av Rädda menige Ryan.

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!