Eurogamer.se

Wii Party

Oh, vilket Party?

Jag har alltid älskat Mario Party-serien.

Med det sagt menar jag inte att jag slaviskt älskat varje minut eller ens varje del av evighetsserien vars första del debuterade på Nintendo 64 och vars åttonde avslutade(?) på Nintendo Wii. En del av Mario Party-spelen har varit riktigt dåliga och de flesta får väl kallas rena upprepningar av föregående titel, om än med smärre ändringar och tillägg. Men jag älskar Mario Party som koncept.

Det finns dock ett sådant tillägg som förstört Mario Party-serien mer än något annat - och det stavas wiimote.

För medan wiimoten gjorde all skillnad mellan flopp och megaskoj i exempelvis lanseringstiteln Wii Sports, så trasade den sönder Mario Party 8 så till den grad att man ömsom mest glor på varann och ömsom lite förläget viftar runt i luften och undrar vad man egentligen håller på med.

Men vad har detta med Nintendos nyaste partytitel Wii Party att göra? Jo, det fungerar precis lika mediokert med wiimoten. Dessutom börjar effektiviseringen av speltiden gå ut över innehållet.

Wii Party är förmodligen till för den breda målgrupp som tycker om att samspela med sina kompisar, kanske en eller ett par gånger i månaden, och vill ha ett enkelt, snabbt och fartfyllt spel som går lika snabbt att avsluta som att komma in i.

Omsorg har lagts på att inte längre, som i Mario Party-spelen, erbjuda långdragna brädspelsomgångar som varar i en och en halv timme - nej, i Wii Party ligger valet helt och hållet på spelaren. Vill du spela ett kort femminutersspel för dig och din kompis eller vill ni ta er igenom den där halvtimmes-körningen med bror, farmor och grannen?

Och i terorin fungerar det. Ett partyspel som anpassar sig efter spelarna istället för tvärtom låter ju utmärkt. Problemet är att man glömt att fylla innehållet med den humor, charm och framförallt kamplust som krävs för att ett partyspel ska dras fram mer än tre gånger.

Jag tar det från början. Wii Party innehåller, grovt indelat, tre olika spelkategorier med olika tidsåtgång - Partyspel, Parspel och så kallade Husspel. Just begreppet tidsåtgång är viktigt; Nintendo har insett att ingen av oss har tid med någonting längre så att ett spel går snabbt är viktigare än att det är riktigt roligt. I grund och botten är samtliga spelformer en ursäkt för att spela ett gäng minispel, som vanligt cirka 80 stycken - precis om det alltid varit i Mario Party-serien. Men spelformen som sådan är inte oviktig - något man i Wii Party verkar ha hoppat över.

Husspelen består av en serie verkligen förenklade kortlängdsspel som kan gå ut på att gömma wiimoten i huset eller att passa en bomb mellan varandra utan att den sprängs. Faktum är att vissa spel är så enkla i sin uppbyggnad att de körs enklare helt utan både Wii och wiimote, till exempel under långa bilfärden. Det behöver såklart inte vara något negativt, men i det här fallet tycker jag faktiskt att det är just det.

Parspelen är intressantare, åtminstone till en början. Här kan par tävla mot andra par i vem som känner varandra bäst eller vem som har bäst minne. Att tävla i par innebär i många spel ofta en kul spelmekanik men tyvärr bjuds vi i Wii Party på alldeles för få och enkla spel och efter att paren kört det två eller tre gånger kommer de knappast att vilja spela samma igen nästa gång ni ses.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!