Vanquish

Det ultimata actionskjutspelet

Shinji Mikami vänder vant de spröda spelråvarorna på sin tepanyakihäll. Klassiker som Resident Evil, God Hand och P.N. 03:s dekorativa inslag lierar sig med nyskapande spelmoment och ren design. Heta droppar från storslagna bossar och inslag av besynnerlig japansk humor får fullborda verket.

Vanquish kom lite från ingenstans för mig, men det tog inte många minuter innan det gjort sitt första intryck. Och det med råge. När jag spelade det i september var jag eld och lågor, och jag förundrades över den exakthet som krävts av spelets skapare Shinji Mikami när han valt vad spelet skulle innehålla. Den första timmen av spelet har en närmast perfekt blandning av nytt och gammalt, med endast de renaste av action- och skjutmoment, blandat med futuristisk och stilren design.

Under själva actionmomenten känns Vanquish precis så lyxigt som man kan förvänta sig. Med Det finns en kompakt arsenal med olika vapen som alla passar för olika tillfällen och själva skjutandet fungerar precis som i vilket toppklassigt skjutspel i tredjepersonsperspektiv som helst. Fast snabbare. Och vips vad det är så har man kastat sig ur skydd i slowmotion och satt en kula i tre motståndarsoldater, aktivera turbon, bränt fram till en jätterobot och börjat slå allt vad man har, för att sedan sakta ned tiden igen efter närstridsattacken och sänka fienden helt med en handgranat och ett par hagelgevärsskurar.

Mer om Vanquish

Det fullkomligen kryllar av såna spelmoment, och varje strid är precis så hektisk. Det är just turboboosten och slowmotion-delarna som är som mest tilltalande. Turbon skulle med fördel kunna läggas in i så gott som vartenda spel på marknaden, och slowmotionen är smakfullt implementerad tack vare att den inte bara kan aktiveras manuellt utan även kickar igång automatiskt när man fått för mycket stryk.

Detta innebär att man ofta kan ge sig in i alldeles för hårda strider, sänka en handfull med fiender och sedan få en rejäl varning när hälsan börjar tryta. Då aktiverar man sin turbo, flyr sin kos i full fart - fast i ultrarapid - och tar sedan skydd. Det bidrar till ett högt tempo och gör att man känner sig lite extra hård i rollen som den råbarkade Sam Gideon; en före detta fotbollshjälte som nu ska rädda världen från ryssen.

Lustigt nog så är handlingen precis så flortunn som man kan förvänta sig, och det känns nästan som att någon har tagit ett exekutivt beslut om att strunta i berättelsen helt. Jag frågade om detta var ett medvetet val i min intervju med herr Mikami i Tokyo förra månaden, och fick det bekräftat att det var ett medvetet val för att framhäva styrkan i actionavsnitten. Däremot utlovades en större twist senare under spelet. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att man inte ska ha skyhöga förhoppningar om att det ska ta sig, och faktum är att själva storyn är förolämpande usel genom hela spelet, ända fram till det abrupta slutet som inte gör någon glad.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!