Eurogamer.se

Front Mission Evolved

De-evolved ska det vara

Strategiska rollspel från Japan har länge varit en av mina favoritgenrer; den känns som den naturliga vidareutvecklingen av schack. En av de första kontakterna med den här sortens spel fick jag genom Front Mission-sagan, en serie som har mycket gemensamt med exempelvis Final Fantasy Tactics men är placerat långt in i framtiden och man krigar med jättestora robotar istället för svärd. Stridsmaskiner som man lade timmar på att konfigurera manuellt.

Serien slog dock aldrig riktigt igenom i väst och många delar i serien har inte ens översatts till engelska. Kanske är det därför som Double Helix nu skräddarsytt ett spel för den typiske västerlänningen. Front Mission Evolved har nämligen ingenting med rutnät och omgångsbaserade strider att göra, utan är ett fullfjädrat actionspel sett ur tredjepersonsvy som lär passa vilken Gears of War-fanatiker som helst.

Det nya genrevalet har inte helt oväntat inneburit en hel del förändringar. Överlag är seriens klassiska känsla intakt – man slåss fortfarande med uppgraderbara robotar och handlingen har fortfarande politiska undertoner – men det märks att det inte längre är ett klassiskt rollspel med minnesvärda karaktärer och timlånga dialoger.

Sistnämnda hade förmodligen förstört spelets tempo men som det ser ut nu är dialogerna istället löjligt korta (aldrig får man vara nöjd /red.anm.) och varje gång en ny karaktär introduceras försvinner denne lika fort som den dök upp. Hur lätt är det att skapa känslomässiga band till en sådan figur eller ens bilda en uppfattning om den?

Nu är förvisso handlingen inledningsvis inte så mycket att hurra för och jag är osäker på om utvecklarna kunnat hålla intresset uppe om de gett berättandet mer tid.

Kort och gott kan man säga att allt kretsar kring Dylan Ramsey, en ingenjör som vill hämnas sin just bortgångne far och kastas in i militären innan han vet ordet av. För att vara en simpel tjänsteman är han onekligen överraskande kompetent i strid, förvisso har han hjälp av datorsystemet EDGE (som får en betydande roll i handlingen) men när han utan någon som helst militärutbildning besegrar stridsveteraner utan att blinka och redan från början är truppens ess blir det lite smått komiskt, som i så många andra tredjepersonsskjutare.

Lyckligtvis har spelet andra kvalitéer, som det vansinnigt höga tempot man skjuter ner fienderobotar och helikoptrar i. De bemannade robotarna, eller Wanzers som de kallas, kan nämligen som på skridskor glida fram över slagfälten och på så sätt röra sig ruskigt snabbt. Detta kostar dock energi och använder man funktionen för ofta finner man sig snart i situationer där man inte kan röra sig tillräckligt snabbt för att undkomma fiendeeld.

Variation är också ett av spelets starkaste kort. Även om uppdragen oftast går ut på att ta sig från punkt A till B så sker det alltid på olika sätt. Ena stunden glider man runt mellan rasande byggnader i New York, nästa tillfälle får spelaren skjuta ner marktrupper från en helikopter i sköna djungelmiljöer och i ett tredje scenario får vi leka krypskytt i iskalla Antarktis. För att öka variationen ytterligare förekommer även sekvenser där man tvingas lämna sin Wanzer och ta sig fram till fots, vilket tyvärr aldrig blir särskilt underhållande.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!