Eurogamer.se

Super Meat Boy

Plattformshoppande att dö för

Jag har träningsvärk och närmast kramp i mina händer, och anledningen heter Super Meat Boy. Efter att ha dött 2 431 gånger, blodat ner samtliga banor och filosoferat lite över essensen i ett plattformsspel, så vet jag inte om jag skall kämpa vidare för att leta ytterligare hemligheter och slipa sekunder på några bantider till, eller radera spelet från hårddisken och spara mig pinan.

Men egentligen är det ju inget val, för pinan jag upplever är precis den som ger sådan tillfredsställelse när träningen gett resultat och jag flyger igenom ännu en bana med millimeterprecision och på rekordtid. För Super Meat Boy är ett exempel som visar att träning ger färdighet. Nya banor tar jag mig an med skräckblandad förtjusning, då jag vet att jag kommer dö, dö igen och åter dö. Men efter en 20-25 försök är de första hindren som verkade så oöverstigliga plötsligt menlösa och jag flyger fram, hoppar majestätiskt förbi sågklingor och avgrundsdjup och...dör igen. Men jag vet ju hur nära jag är, omstarten är omedelbar och slutligen tar jag mig förbi alla hinder och når fram till Meat Boys kidnappade flickvän Bandaid Girl.

Varje bana har en mål-tid att nå vilket resulterar i en upplåsning av den mörka versionen av densamma, en ytterligare sadistiskt svår version med fler hinder och fiender. Totalt sett innehåller Super Meat Boy över 300 banor, och även om de flesta kan klaras av på mellan 10 och 20 sekunder när du väl har lärt dig den, så är resan dit lång.

Man får alltså mycket för pengarna och det är nästan rakt igenom plattformshoppande av yppersta märke. Kontrollen är enkel med en knapp för att springa och en för att hoppa, och så precis att man känner tyngden och klibbigheten hos köttpojken rakt in i tummarna. Man kan hoppa från väggarna vilket är en stor del av lösningen för att ta sig igenom banorna, men annars är det som skapar denna fantastiska spelupplevelse de ofta perfekt designade och avvägda banorna.

Detta indiespel som är utvecklat av endast två personer är enkelt, men är på många sätt en kärleksförklaring till spel i stort. Det är närmast en perfekt variant av den kanske mest grundläggande spelgenren; plattformsspelet i 2D. Grafiken är retrobetonad och detsamma gäller musiken som är bland den skönaste jag hört på länge, då den visar sina retroinfluenser utan att kännas inställsamt nostalgisk.

Spelet genomsyras av humor - inte minst i mellansekvenserna - och att det är en del av indiegenren märks inte minst på de upplåsbara karaktärer hämtade från andra spel som ger nya förmågor och alternativa sätt att ta sig an banorna. Det kan röra sig om att kunna sväva en stund, utföra ett dubbelhopp eller som är fallet med Tim från Braid, att kunna spola tillbaka tiden en stund.

När man väl lyckas klara av en bana bjuds man på en repris, men inte bara av det lyckade försöket utan av alla försök. Mängder av små köttpojkar hoppar, faller, sågas sönder, skjuts av lasrar och raketer och stänker blod över skärmen samtidigt, tills en slutligen står triumferande vid flickvännens sida - som förstås rövas bort igen. På samma sätt står spelet Super Meat Boy kvar när mängder av andra plattformsspel fallerar på det ena eller andra sättet. Men kampen är aldrig över, den bara fortsätter med fler extremt utmanande men oemotståndliga utmaningar. Ett spel för de hårda, ett måste för alla spelälskare.

8 / 10

Super Meat Boy Gabriel Johansson Plattformshoppande att dö för 2010-10-22T09:00:00+02:00 8 10

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!