Majin and the Forsaken Kingdom

Missa inte heller vår intervju med Majins producent Daisuke Uchiyama som publicerades idag. Den finns att läsa här.

I Gabriels förtitt av Majin and the Forsaken Kingdom målas det upp en bild av ett mysigt och allmänt fint samarbetesspel, fast för bara en spelare. Trailrar och bildgallerier stärker tankarna, och därför har jag blivit smittad av Gabriels entusiasm. När förhandskoden till verket dök upp skulle jag äntligen få testa vad som har under en lång tid funnits i mina tankar.

Spelet börjar med din karaktär, en tjuv med namnet Tepeu, i en fängelsehåla, sökandes efter en varelse som kallas för Majin. Med hjälp av talande djur, oftast en mus eller en fågel, hittar du till slut detta tingest. Han är dock helt försvagad och kan inte ta sig från sin cell, men berättar att han behöver speciella frukter för att åter få styrkan som behövs ifall han ska bli fri. Efter en kort stund med letandet ger du Majin det som behövs, och då kan ert äventyr börja.

Kärnan är med andra ord samarbetet mellan er. Tillsammans ska man bekämpa fiender och hitta lösningar att ta sig vidare i områden som stänger ute antingen dig eller din kompanjon. Om det inte hade varit för just varelsen Majin skulle det här kännas som en högst ordinär Prince of Persia-kopia, och i ärlighetens namn är det precis vad jag känner.

Stämningen är precis lika mysig som jag hade föreställt mig, men det är ett flertal saker som jag har problem med. Först och främst är det just Majin, en potentiellt spännande karaktär som har dummats ner ordentligt. Riktigt ordentligt. Vår chefredaktör Toby drog en briljant jämförelse med filmen Tropic Thunder, där huvudkaraktären får veta av sin skådespelarkollega att man aldrig, aldrig ska gå "Full Retard" eftersom det inte bara fördummar en själv, utan även publiken.

Den läxan verkar inte Game Republic ha lärt sig, då Majin pratar och beter sig som om hans IQ-nivå ligger kring 60-sträcket. Istället för ett potentiellt ljuvligt samarbete är man istället en barnvakt som hela tiden måste anpassa sig efter honom. Ja, så känns det åtminstone under spelets första timmar.

Övertydliga tips från de talande djuren är också något som bidrar till känslan av att jag känner mig i det närmaste idiotförklarad som spelare. Givetvis, ifall man fastnar bör det finnas något system som hjälper dig att hitta den rätta vägen, men här blir jag forcerad till det innan ens problemet uppstår. Vid ett ställe hamnade jag framför en stängd dörr, blockerad av en underlig magi. Jag får direkt veta att det finns något tingest som måste förstöras innan vi kan öppna vägen, något som jag får upprepat åt mig hela tre gånger innan jag ens befinner mig i samma område som målet. Sedan fortsätter snacket om att dockan måste förstöras, ifall jag skulle hinna glömma bort det.

Annars är det mest saker som jag förväntar mig ska bli bättre i den slutgiltiga versionen, fast jag är ändå orolig över att en potentiell magisk upplevelse ska förvandlas till något mediokert när jag väl får recensionskoden. Det som talar för att det kan bli något vettigt är att jag inte ens har nått halvvägs in, och då kan ju faktiskt allt vända. Även om jag tvivlar starkt på det.