Eurogamer.se

Football Manager 2011

Det gröna fältets Civilization

Behöver en simulator vara verklighetstrogen för att vara bra? Frågan borde vara retorisk för gamers, åtminstone om man sedan jag spelat sedan 80-talets början. På den tiden hade fotbollsspelen centimeterstora pixlar och bollen gick knappt att skilja från spelarna. Hockeyspelen skilde sig från fotbollsspelen endast genom de två, tre pixlar som markerade att de höll i en klubba. Och managerspelen hade, om de var avancerade, några dussin variabler att lattja med.

Men det behövdes inte så mycket mer. Om spelet har en bra balans behövs bara en enkel modell som sätter spelaren på spåret, sedan fyller man i resten med sin fantasi. Länge lät Championship Manager (som Football Manager-serien hette innan namnet kidnappades av Eidos, efter en smutsig skilsmässa) textade kommentarer och en mätare som visade aktuellt bollinnehav illustrera matchförloppet - och vi spelare satt som förhäxade.

Jag talar säkert inte för alla, men när 2D-motorn först introducerades var det inte en funktion jag hade längtat efter. Trots mängder av variabler att meka med målades simulationen med breda penslar - och det funkade utmärkt. Att byta ut dem mot finare instrument riskerade snarast att förstöra illusionen.

Mer om Football Manager 2011

Mycket riktigt avslöjades också svagheterna i simulationen obarmhärtigt - lidande fick man se tre backar löpa efter samma bollförare, medan denne enkelt kunde passa en djupledslöpande medspelare som, lämnad ensam med målvakten, retfullt enkelt kunde göra mål. Och i stället för att springa på fria ytor kunde ens egna spelare resolut vända sig om och passa hemåt i ett bra läge. Man tog sig för pannan och längtade tillbaka - tills man hade glömt det två sekunder senare och åter trollbundits av manager-magin.

Spelmotorn har tagit steget till 3D, men den är i princip lika oexakt nu som när den först visades i 2D. Varje match bjuder på ett flertal underliga manövrer och misstag. Och - av någon anledning - oproportionerligt många och spektakulära virkesträffar. På läktarna står de pappersdockeplatta åskådarna låsta i samma position matchen igenom. Man identifierar missarna, retar sig på den klumpiga återgivningen av Det Vackra Spelet - tills man två sekunder senare återigen hamnat under Sports Interactives förtrollning.

Nytt för i år är möjligheten att ta personliga samtal med sina spelare. Dialogvalen är kraftigt begränsade och ofta till förvillelse lika varandra (och man kan ju undra hur de subtila nyansskillnaderna klarar sig igenom den styltiga översättningen). Funktionen känns i början väldigt stel och fyrkantig, men man inser ändå att det har sina sidor. Spelarens personlighet spelar en viktig roll - en hetsig ung spelare kan sparka bakut på en kommentar som en mer balanserad spelare tar med jämnmod. Det är lätt att trampa i klaveret, och spelarna är ofta långsinta.

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!