Need for Speed: Hot Pursuit

Need for Speed är en klassisk spelserie som alltid har funnits, känns det som i alla fall. Jag har inte spelat vartenda spel i serien men ledsnade rätt rejält efter höjdpunkten Need for Speed: Underground och det verkade ett tag som om Need for Speed var på väg att stanna för gott.

En tråkig höstdag förra veckan skickade vår chefsredaktör iväg mig till DICE:s kontor i centrala Stockholm för att tillsammans med ett gäng andra speljournalister testa kommande delen, Need for Speed: Hot Pursuit. Spelet är en nytappning av 1998 års Need for Speed III: Hot Pursuit med skaparna av Burnout-serien - Criterion Games - bakom spakarna. Det var med blandade känslor jag steg genom dörrarna för att ta mig an den återuppstående serien.

Efter en snabb genomgång av de grundläggande funktionerna samt den nya Autolog-funktionen som har tagit inspiration från dagens stora internetfenomen som Facebook och Twitter för att skapa något av ett slag socialt nätverk inne i spelet. Men jag kommer till det om en stund när jag går igenom de olika delarna av spelet.

Efter att vi delades upp i två grupper, där jag hamnade bland de som till en början fick testa på singelspelarkampanjen, var det då dags att börja ratta vrålåken. För det är exakt vad Need for Speed: Hot Pursuit handlar om; adrenalinfyllda race med de mest överdådiga bilarna du kan få tag på. Även polisen patrullerar i muskelbilar och att bli jagad av farbror blå i en Lamborghini är inget ovanligt, snarare tvärt om. Det Criterion vill göra är ett spel som är actionfyllt och lättillgängligt men även beroendeframkallande.

Spelet utspelar sig i Seacrest County där du tar på dig rollen som racer, polis eller alternerar mellan båda. För spelet är inte en öppen värld i sin ursprungliga bemärkelse utan du väljer var du ska köra dina lopp på en översiktskarta med fasta punkter. Det är alltså inte ett nytt GTA, Underground eller Burnout Paradise utan har ett mer klassiskt upplägg. Dock är de separata loppen långa med massor av alternativa vägar att välja på.

Jag väljer att till en början spela som racer, en person som helt struntar i lag och ordning för att tillfredsställa sitt adrenalinbehov utan en tanke på de oskyldiga söndagsåkarna. Oavsett vilken karriär du väljer får du bounty-poäng, vilket funkar som spelets erfarenhetspoäng, som låser upp ny utrustning och bilar. Vinner du ett lopp, kör snabbare än utsatt tid eller klarar av de grundläggande kriterierna får du ett fast antal poäng.

Du får även extrapoäng om du kör våghalsigt och/eller bra - det ena behöver inte utesluta det andra - som automatiskt fördelas på listan av bilar. Man har ingen direkt kontroll över vad som skall införskaffas men det spelar ingen direkt roll heller då de olika bilarna, enligt Iain Angus på Criterion som jag fick mig ett snack med, är olika men ska heller inte direkt utklassa varandra.

Efter bara ett par lopp som in i spelet får jag min första glimt av den nya Autolog-funktionen som visar sig vara riktigt fiffig.