Recension: Hasbro Family Game Night Vol 3

Partyspel är populära, ser man bara hur bra Wii och spel som Guitar Hero och SingStar sålt genom åren så är det inte så svårt att förstå varför spelutvecklare fullständigt pumpar ut spel inom genren, då de dessutom oftast är relativt billiga att utveckla.

Electronic Arts senaste partyspel Hasbro Family Game Night har redan fått tre volymer (varav den andra var exklusiv för Wii), där klassiska sällskapsspel konverterats till tv-spelsformat.

Totalt innehåller samlingen fem adaptioner av kända brädspel och utöver de två jag redan nämnt får vi bekanta oss med The Game of Life, Mouse Trap och Cluedo. Utöver standardlägena, som ska vara någorlunda trogna originalen, finns även en remixad version av varje titel som ska ge dem lite mer variation; något som inte alls lyckas och oftast bara gör spelen sämre och då är de sällan särskilt bra ens från början.

Låt oss börja med The Game of Life. För er som inte spelat det kan jag berätta att upplägget påminner starkt om det i Mario Party-spelen där upp till fyra spelare traskar runt på ett spelbräde. Till skillnad från Nintendos variant innehåller Hasbros version dock inga minispel över huvud taget (möjligtvis något mikrospel som är avklarat på tre knapptryck), vilket var själva tjusningen med Mario-spelen. Den enda interaktiva del i spelet är några få val du får göra om du hamnar på rätt ruta, vilket oftast inte är mer komplicerade än att välja i vilken riktning man vill gå. Det är med andra ord inte alls särskilt underhållande år 2010.

Game of Life påminner om Mario Party men är mycket tråkigare.

Mouse Trap är ännu värre, där får man inte knappt göra något val då spelet enbart går ut på att slå med tärning, förflytta sig rätt antal steg och repetera. Förvisso får man ibland chansen att spela ett litet minispel för att samla delar till råttfällan men det är likadant utformat varje gång och aldrig särskilt underhållande. Precis som i Game of Life är det oerhört segt att vänta på att ens kamrater ska förflytta sig på spelplanen och när resultatet enbart avgörs på ren tur är det svårt att finna någon som helst charm i skräpet.

Twister är åtminstone mer interaktivt, om än inte spelvärt det heller. Man hade kunnat tro att denna del skulle utnyttja dansmattor, Kinect, Move eller liknande tillbehör men det är enbart handkontrollen som gäller. Twister är i vilket fall som helst ett följa John i takt till musik, man väljer helt enkelt en låt varav det kommer upp korta knappkombinationer som du ska utföra några sekunder senare i takt till musiken.

Den mest lovande delen av samlingen verkade ändå vara Cluedo, inte minst efter att ha spelat mästerverk som Ace Attorney och Professor Layton. Men den som kan sina brädspel vet att Cluedo inte har någonting med att lösa mysterier att göra. Även om det går ut på att "lista ut" rätt mördare, mordplats och mordvapen får man knappt några ledtrådar och spelet går huvudsakligen ut på att gissa hur mordet gått till. Titeln utgår även från att dina medspelare är ärliga och tittar bort från skärmen varje gång du chansar på något, vilket känns som en oerhört billig och dålig lösning på problemet. Att kalla delen för en besvikelse vore att höja det till skyarna.