Recension: Call of Duty: Black Ops

Hösten stora snackis när det handlar om förstapersonsskjutare är här. Call of Duty: Black Ops är Utvecklat av Treyarch och publicerat av Activision, och skildrar USA:s lite mer hemliga uppdrag under större delen av 60-talet. Det rör sig om uppdrag som inte alltid är helt rumsrena, men som är fruktansvärt effektiva när det gäller att skaffa sig politiska och områdesmässiga fördelar under inledningen av det kalla kriget. Till skillnad från hur utvecklaren Infinity Ward har byggt upp sina Call of Duty-spel (MW1 och MW2) fokuserar Black Ops på spänningarna mellan USA och Sovjetunionen.

Den större delen av handlingen utspelar sig i Alex Masons huvud. Mason vaknar upp i ett rum fyllt med tv-apparater, mystiska mätare och en röst som talar till honom. En förhörsledare uppenbarar sig bakom en skärm, och försöker få Alex att minnas vad han egentligen har sysslat med de senaste åren. De olika kapitlen i spelet bygger sig på minnen i Alex huvud, under ett flertal år har Alex samt vänner och kollegor till honom farit jorden runt för att förhindra ett större krig. Man mellanlandar på Kuba under invasionen av Grisbukten i ett försök att avrätta Castro (vilket fått invånare på Kuba att gå i taket), men till största delen utspelas den förhållandevis korta kampanjen i Laos och Vietnam.

Black Ops börjar oerhört bra; man kastas in i händelserna från första sekunden. En snabb bakgrundshistoria med en mängd luckor ger spelaren i uppdrag att ta dig in i Castros bostad och lönnmörda den kubanska presidenten. Hur det går tänker jag inte gå in på här, men stilen för spelet sätts snabbt, och tack vare de politiskt kända personligheter som mycket av spelets händelser kretsar kring skapas en äkthet runt de handlingar man utför. Även om de flesta uppdrag handlar om så kallade "hemligstämplade uppgifter" så är bakgrundshistorierna mer kända. Grisbukten, hjärntvättade lönnmördare som aktiveras via kodord, president Kennedy och USA:s förehavanden i Vietnam är ju inte direkt några hemligheter, även om detaljerna är det.

Det är som vanligt svårt att gå in på handlingen i detalj utan att avslöja något, och då spelet har en riktigt bra historia låter jag bli att berätta mer. Förutom de kända personer i spelet man träffar på är det även kända personer som lånat ut sina röster. Sam Worthington, Ed Harris, Gary Oldman och Ice Cube gör ett bra arbete, och bidrar till stämningen i spelet.

Musiken spelar också en huvudroll då det är riktigt stämningshöjande på sina ställen. Scenen då man för första gången landar i Sydostasien till tonerna av Fortunate Son av Creedence Clearwater Revival överträffas egentligen bara av när man tar fart på en av floderna i samma världsdel och din polare slår på radion och Sympathy For The Devil med Rolling Stones dundrar ut över nejden.

I de flesta scener har du fått hjälp av en eller flera armékollegor; dessa fungerar inte bara som understöd utan även som vägvisare. Det är dock inga större problem att ta sig fram, då vägen är relativt utstakad. Det var nog inte mer än en gång under hela kampanjen som jag tyckte mig hitta en bättre väg än min kompanjon, och då fick jag ändå vända mig efter att råka ha hamnat i en återvändsgränd.