Assassin's Creed: Brotherhood

Lönnmördande legender

Deadlinestress är något som sällan fungerar till en recensents fördel. Har man tur anländer recensionskoden flera veckor innan utsatt releasedatum, men det är inte sällan den kommer fram bara några dagar innan publicering. Jag minns hur det var förra november, när jag hade några få dagar på mig att ta mig igenom Ezio Auditore da Firenzes äventyr i Assassin's Creed II. En hel helg vigdes åt fasadklättring i Florens och lönnmord i Venedig, och trots väldigt få timmars sömn var jag mer än nöjd när det var dags att fastställa domen. En nia var spelet värt, utan tvekan, och Ubisoft Montreals spel förbättrade så gott som allt i de kategorier där ettan inte höll måttet.

Ett år har gått och nu är situationen lite annorlunda. Recensionskoden anlände i god tid, och jag har därför kunnat följa Ezios fortsatta upptåg i Rom i min egen takt. I stället för att jaga efter honom på hustaken får jag själv sätta tempot och kontrollera hans framfart, och trots att mycket känns igen finns här flera överraskande nyheter.

Men låt oss gå igenom grunderna. Assassin's Creed: Brotherhood tar vid ganska så exakt efter händelserna i tvåan, och de tidigare spelens handling sammanfattas på några korta minuter. Det känns nästan som att man tittar på en teveserie, med en "detta har hänt"-sekvens. I vår tid har Desmond och hans lönnmördare lämnat sitt tidigare gömställe och åkt till Auditore-familjevillan för att fortsätta sin djupdykning i vad som hände för femhundra år sedan. Lustigt nog är det samma villa som Ezio måste fly från vid 1500-talets början, och hans resa tar honom till ett Rom i splittror. Ett Rom som bara ligger och väntar på att befrias from Borgia-släktens styre, och det är Ezios stora mål i spelet.

Har man spelat de tidigare spelen känner man igen sig direkt. Ezios rörelser är minst lika bra som tidigare, och skuggorna är dessutom snäppet bättre och påminner om den vackra ljussättningen i Uncharted 2: Among Thieves. Rom är dessutom en stor och vacker stad som är mycket större än områden från tidigare spel.

Språngmarscher över hustaken och genom gatorna är fortfarande det vanligaste transportsättet. Vid längre förflyttningar går det att ta sig fram direkt via akvedukter som kan låsas upp, och det går även att rida genom gatorna. Det känns inte alltid känns helt okej då folk aldrig väjer för pållen och man tillbringar en stor del av tiden med att krascha hästen i väggar och invånare, som om det vore en bil från Grand Theft Auto-spelen.

Grand Theft Auto-referenserna tar inte heller slut där. Som ett steg i Roms uppbyggnad ska man etablera lönnmördarnas bas och utöka deras inflytande. Det sker genom att man slår ut Borgia-tornen och rekryterar invånarna till sin hemliga organisation. De kan sedan användas på två olika sätt. Antingen kallar man in dem i strid, eller så skickar man ut dem på uppdrag runt om i Europa där de kan dra in lite floriner och dessutom samla på sig erfarenhetspoäng. Det dröjer inte länge innan de ökat i nivå rätt så markant, och det gör dem starkare i strid. Och det är en sann fröjd att påkalla en attack från sina dolda kumpaner eller beordra ett pilregn mot sina motståndare. Där de tidigare spelen porträtterade lönnmördarna som ensamvargar attackerar man här i flock, och det är otroligt tillfredsställande.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!