Recension: Pokémon Ranger: Guardian Signs

Spin-off är ett ord vi har lånat från det engelska språket. I spelsammanhang brukar vi använda det för att beskriva en lite avvikande del eller en serie som har sin grund i ett originalverk. Det kan vara ett spel eller en serie som kanske inte är samma genre som originalserien eller som handlar om en biroll från tidigare titlar.

Pokémon Ranger är en spin-off-serie från Pokémon och Guardian Signs är det tredje spelet i den serien. Här skaffar man inte fler pokémon genom att slåss med dem och fånga dem i bollar. Inte heller tävlar man om att bli bäst i världen på att fånga pokémon eller tränar dem. Ett annorlunda grepp som känns trevligt eftersom det inte handlar om vem som är starkast och tuffast.

Nej, i Pokémon Ranger tar spelaren rollen som just en Ranger som använder sin så kallade Styler för att visa sin välvilja mot de pokémon man stöter på. Rangers är beskyddare och hjältar i pokémonvärlden, och nu är det så att världen behöver hjälp från dem.

Elaka pokémon-nappare kallade Pokémon Pinchers flyger nämligen omkring och gör vad de gör bäst, nappa pokémon! De använder sig av läskiga maskiner som snabbt fångar in även den mest motvilliga pokémon.

Med lite hjälp från andra Rangers och mycket hjälp från olika pokémon är det dags för dig att rädda pokémonvärlden igen.

Som sagt är det inte fångande och tränande som ligger i fokus för Rangerserien, istället är det berättelsen och legendariska pokémon som står i rampljuset. Jag blev faktiskt imponerad av hur snabbt jag blev nyfiken på vad som skulle hända, något som aldrig hänt i andra pokémonspel.

Mina favoriter, de legendariska hundarna, gör nämligen entré tidigt i spelet, tillsammans med tidshopparen Celebi. Grafiken gör det hela ännu bättre då den visserligen är i 2D och de använt sig av så kallade sprites, men det är långt mer detaljerat än andra pokémonspel till Nintendo DS. Det är också en väldigt blandad skara pokémon och man vet aldrig vad man kommer att möta runt nästa hörn.

Att i ena stunden springa omkring med en favorit från den tredje generationens pokémon för att i nästa bli vän med en från den första generationen är väldigt kul. Det är också mycket varierat om man möter exempelvis den första utvecklingsfasen eller en mer utvecklad pokémon. Att tidigt i spelet springa på den stora björnen Ursaring bland alla små pokémon gjorde att det hela kändes så mycket mer naturligt.

Ljuden är tyvärr, precis som i originalserien, långt efter sin tid. Detta är något som inte verkar förändras hur ofta spelare än klagar. Musiken är snabbt bortglömd och pokémonljuden låter som något från NES-tiden. Jag blir väldigt trött på ljuden i pokémonspel, och detta är alltså inget undantag, tyvärr.

De skrivna dialogerna är dock ibland fantastiskt komiska, och får mig ofta att skratta till. I övrigt är de välskrivna, om än ibland ganska klichéartade.

Spelet har även ett flerspelarläge, men bara om du kan hitta en till tre andra spelare i närheten. Det går alltså inte att spela med vänner över wi-fi, utan bara lokalt. Väldigt tråkigt när DS:en har en bra wi-fi-funktion som har fungerat i andra spel. Uppdragen man kan göra tillsammans är dock riktigt trevliga.

Men hur spelar man egentligen Pokémon Ranger då? Ja, det tänkte jag berätta nu.