För femte året i rad gör Orvar Säfström comeback med Score - musikaliska äventyr i dataspelens värld - det erkänt populära konceptet att spela orkestrerad dataspelsmusik av klassiskt och modernt snitt. Ordet dataspelsmusik klingar fortfarande konstigt i mångas öron, trots att vi i dag redan ser vilken enorm industri det är, och trots att de flesta människor runt om i världen faktiskt spelar spel.
Den breda massan som fortfarande tror att att spel bara är till för tonåringar inlåsta på sina rum har missat något ordentligt. Nya världar som öppnar sig med episka äventyr, kärlekssagor och framför allt passionen till musiken, och framkallar känslor hos gemene man.
Den här kvällen framförs både äldre och moderna stycken ytterst skickligt med hjälp av Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och den fantastiske engelske dirigenten Charlez Hazlewood vars energiska och ryckiga kroppsspråk ständigt sätter ett leende på mina läppar. Vi bjuds på en mängd kända och även lite mindre kända verk som framförs lika exakt som ett schweiziskt fickur, och programmet presenteras av Orvar som skickligt varvar intressanta fakta med en lagom portion humor mellan varje stycke.
Killzone 2 gör första entré med stycket "Birth of War" och den sätter direkt standarden för vad som komma skall. Det är ett tungt melankoliskt stycke som genast sätter kören på prov och den skickar säkerligen rysningar längs ryggraden på alla i varenda stol i den nästan helt fullsatta hallen. Den följs direkt av det filmiska temat från Uncharted 2: Among Thieves, och trots att man här inte använder sig av det traditionella kinesiska instrumentet erhu så spelar violinisten de inledande tonerna så vackert att många säkerligen hade svårt att hålla ögonen torra.
Vi som känner till spelen och musiken har inga svårigheter med att sätta oss in de situationer och miljöer som spelkaraktärerna kan tänkas befinna sig i. Det är lätt att visualisera snötäckta berg, lummiga skogar och krigshärjade vidder, men flera gånger ställer jag mig frågan om inte ett visuellt hjälpmedel skulle förstärka upplevelsen. Därefter hejdar jag mig snabbt och inser att det förmodligen skulle ta bort för mycket fokus från det vi kom för att få uppleva.
Jag sitter där inne i hallen och ser mig omkring, och det är en mycket blandad publik jag ser. Äldre par, vuxna, barn, tonåringar, tjejer, killar; alla har kommit för att få njuta av Commodore 64-medleyn med toner från Delta och det storslagna Last Ninja samt pompösa toner från det episka Shadow of the Colossus.
Den första akten avslutas med musik från Bioshock 2 och det är en spöklik och skrämmande undervattensvärld som målas upp av Orvar, och framförallt det genialiska samklingande skrikandet från kören som frammanar kårar hos publiken.
