Fist of the North Star: Ken’s Rage

Obalanserad ilska

Till ytan och även en väldigt lång bit in är Fist of the North Star: Ken's Rage ett alldeles vanligt våldsspel som går ut på att väldigt ofta trycka på knapparna, i samma anda som Dynasty Warriors. Allt flyter på precis som förväntat utan vare sig toppar eller dalar, och ärligt talat har jag det småtrevligt emellanåt. Sedan kom sekvensen som förändrade precis allt - ett ögonblick som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få uppleva, nämligen en strid som inte bara sänkte helheten på ett sätt som inget spel tidigare har lyckats med, utan även få mitt humör att sjunka till skrämmande nivåer.

Innan det sker kan jag läsa mig till att Fist of the North Star bygger på en mycket populär manga med precis samma namn, och faktum är att huvudläget Legend Mode bygger helt på originalet om man får tro på uppgifterna som står på alla papper. Eftersom jag aldrig har läst den kan jag inte riktigt säga huruvida det är sant eller inte, men jag har definitivt inte hört något som motstrider detta faktum.

Strukturen är en ren och skär kopia av Dynasty Warriors-serien, vilket är förståeligt eftersom det är samma utvecklare. Hur som helst har det sin grund från den klassiska beat 'em up-genren, fast i tre dimensioner istället för två och en halv. Du blandar svaga och starka attacker tillsammans med hopp, defensiva rörelser och specialattacker, som kan byggas upp relativt flexibelt med färdighetspoäng som du samlar på dig under spelets gång. Dessa kan alltså fördelas relativt fritt och gör att du kan skräddarsy din karaktär efter egen smak, något som fler bolag borde ta efter.

Innan du hoppar in i ovan nämnda läge för att totalt förstöra hela upplevelsen kan du också smita in i Dream Mode, som låter dig att spela en helt ny berättelse inom samma universum, och slutligen Challenge Mode, vars innehåll går ut på att kunna strida så länge som möjligt när fienderna bara blir fler och svårare ju längre tiden går.

Huvudkampanjen består av hela 14 olika uppdrag som tar upp ganska mycket tid, men som i andra spel inom genren betygssätts du i slutet, och för att få bra poäng krävs det att du är ruskigt snabb. Till början är allt ganska enkelt, och det är få gånger som jag behöver se Game Over-skärmen, trots att jag kör på en normal nivå. Tempot och svårigheten höjs med några snäpp emellanåt, men aldrig så att ens uppmärksamhet dras mot det, utan det följer samma utveckling som jag har blivit van med. Den repetitiva spelkänslan finns dessvärre där, fast det blir aldrig något som förstör. Men sedan händer det där ofattbara.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!