Recension: Sonic Colours

När jag var liten var Sonic ganska häftig. En blå igelkott som for fram, samlade ringar och hade sönder robotar.

Men något hände; jag övergav serien tidigt och gick vidare. Nu sitter jag här med Wii-versionen av Sonic Colors och känner att det nog var ett bra beslut.

Det är inte som att Sonic Team inte har försökt. Tvärtom; grafiken är det första som märks, och det är vackert. Designen imponerar och då speciellt de olika banornas bakgrunder. Fans av serien lär känna igen sig i spelet då det flirtar med många olika delar i serien.

Dock påminner spelet grafiskt också väldigt mycket om Super Mario Galaxy. Speciellt då även Sonic befinner sig i rymden i detta spel. Det är inte till Sonics fördel.

Dr. Eggman har byggt en gigantisk nöjespark som sträcker sig över flera planeter. Sonic och Tails blir nyfikna på vad Eggman hittat på denna gång och åker dit för att inspektera. De finner att Eggman förslavat planeternas originalinvånare, Wisps, för att utnyttja deras krafter.

Sonic, cool som han är, säger att han ska stoppa Eggman och "kanske rädda några utomjordingar på vägen" som om det inte var så viktigt. Hans attityd och de skämt han ständigt försöker dra är något jag bara kan himla med ögonen åt.

Tails håller sig i bakgrunden och ska fungera som hjälp under spelet. Dock är hjälpen fantastiskt dålig. Ute på banorna finns det frågetecken utplacerade, när man rör vid dessa så berättar Tails något om kontrollen eller liknande. Dock säger han ungefär "Om du vill ha hjälp, tryck på hjälpknappen!". För att lista ut vilken knapp som faktiskt är hjälpknappen måste du gå in och kolla i inställningarna eller prova dig fram, det berättar inte Tails.

På tal om kontroller så stöder spelet flera olika kontrolltyper. Du kan antingen köra med Classic Controller, Gamecubekontrollen eller med Wiimote med eller utan Nunchuck. Detta innebär förstås att spelet inte plågas av Wiimote-gimmicks vilket måste applåderas.

Det hjälper dessvärre inte mycket när kontrollen känns både oprecis och klumpig. Det känns helt enkelt inte bra när man väl sitter där och försöker styra den snabba igelkotten.

Själva spelmomenten går ut på att Sonic ska ta sig igenom olika banor. Banorna är uppbyggda på två olika sätt, men de flesta blandar dessa två delar. Den bättre halvan spelas lite som ett racingspel där man ser Sonic bakifrån. Vi kan kalla detta för 3D-delarna. De andra är då 2D-delarna där man ser Sonic från sidan i klassiskt 2D-perspektiv och dessa är oftast riktigt tråkiga.

Men vi kan börja med det som är bra. Först och främst ger de små utomjordingarna olika krafter till Sonic när han räddar dem, och de är både påhittiga och kul att använda vilket gör spelandet mer varierat och trevligt.

I 3D-banorna handlar det oftast om att springa snabbt och ännu snabbare, från höger till vänster för att fånga upp alla ringar och rädda de små utomjordingarna. Under sådana partier har jag ganska kul. Det ser tufft ut och de har lyckats med både fartkänslan och grafiken.