Eurogamer.se

Gran Turismo 5

Årets största bilspel är här!

Obs! Onlineläget har endast testats kort i denna recension, och vi kommer att publicera en fullfjädrad och fristående recension av onlineläget inom kort här på Eurogamer.se, skriven av Gabriel Johansson.

Det var när jag kämpade mig fram över asfalten i Gran Turismos specialevenemang som det plötsligt sade klick. Jag höll på att ta mig igenom tidsutmaningarna mellan olika platser i Toscanas böljande landskap med sina slingrande vägar.

Jag spelade den mellansvåra nivån, och nu saknades mitt vanliga stöd - racinglinjen som visade den bästa vägen genom varje kurva - men det var inte allt. I de här nivåerna är inga delar likadana, utan de skapas via spelets eget automatiska vägskaparsystem. Detta är bara en av de otroligt många saker och lägen som utvecklaren Polyphony Digital har klämt in i sitt omtumlande och mångsidiga spel.

Jag kunde inte ens börja om och lära mig banan, för den skulle inte vara likadan nästa gång. Så jag höll ögonen på vägen, kände in takten och lät min Impreza styra sig genom svängar och ta sig över gupp, med mitt hjärta i halsgropen i varje blind kurva.

Men helt plötsligt kände jag – efter två dagars spelande - att jag inte körde en racingsimulator längre. Jag följde inte mönster utefter väggrenen eller tog kurvor enligt ett inlärt tempo, utan jag körde på en riktig väg. Jag kände den kraftfulla bilen under mig och visste instinktivt hur jag skulle ta nästa sväng.

Jag har alltid hoppats på att känna så här, och det är något som har visat sig bitvis på Nordschleife Nürburgring i Project Gotham 2 och de vilda vägarna i Test Drive Unlimited. Men det har aldrig känts så här mycket, och verkligen inte med så här realistisk styrning.

För mig är det här den heliga graalen för ett körspel, men det är något som bara dyker upp i ett undangömt och alldeles för kort evenemang i Kazunori Yamauchis storslagna imperium av digital motorspeort. Jag hade lika gärna ha spelat GT5 i tiotals timmar och skrivit min recension utan att ens ha vetat om dess existens.

Och det är exakt vad som gör det här spelet så fantastiskt, och samtidigt så irriterande.

15 minuter från spelet.

Jag behöver nog inte berätta att Gran Turismo 5 har utvecklats väldigt länge. Det viktiga är att det verkar ha utvecklats så här länge och med en så stor budget i ett slags vakuum, av en studio som har en helt egen agenda (kom igen, när blev automatiska vägskaparsystem nödvändigt) och som ignorerar allt annat som händer runtom i världen.

Givetvis bäddar detta för en del problem, som en uråldrig syn på onlinespelande, ett klumpigt gränssnitt, undermålig optimering och störande strukturer. Men det finns även fördelar, inte minst det faktum att Gran Turismo 5 inte liknar något annat. Det gäller även Microsofts Forza Motorsport-serie, som faktiskt skapades som en utmanare till Polyphonys spel.

Den första känslan man får (efter det självupptagna introt med material från stålkraftverk och bilfabriker till modern klassisk musik) är att jag känner igen mig. Menyerna är snygga och lite långsamma, med ostig hissmusik. Här hittar vi arkadläget med sitt tvåspelarläge på delad skärm, ett urval av bilar och nästan alla banor.

Här finns GT-läget, där jag söker med ljus och lykta genom begagnatmarknaden efter en billig MX-5 eller en Civic och kör den runt Autumn Ring och Grand Valley i mina första rollspelsliknande steg jag du vinner pengar, anpassar inställningar, mekar omkring och kör varv efter varv efter varv.

Och det är här jag får se grafiken som Polyphony är så känd för, och som de har lyckats bevara ända sedan början med sina hårda, felfria och nästan datorgenererade bilar mot de lite skitigare bakgrunderna som känns som fotografier. Men det är inte perfekt. Skuggorna rör sig och är hackiga, bilduppdateringsfrekvensen faller under 60 när det händer mycket och bilden hackas upp. Och vid vissa tillfällen och ur vissa vinklar kan spelet faktiskt se rätt ordinärt ut.

Men vid andra tillfällen och ur andra vinklar är det otroligt verklighetstroget och vackert, även när 12 sanslöst detaljerade bilar bränner genom levande gator mitt på dagen med vädereffekter som ger spelet en levande känsla. Det är nästan lite kusligt, och Suzuka har lyckats återskapa det där dimmiga japanska regnet, skymningen i Toscana har exakt rätt ljussättning och stadsmiljöerna i Route 5;s körsbärsblom imponerar. Men det var ändå något jag hade förväntat mig.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!