Eurogamer.se

Tron: Evolution

Framtidstron lever vidare

"Vad förväntar du dig av ett Tron-spel?"

Den frågan har jag ställt folk i min omgivning de senaste dagarna. Och om man bortser från alla som inte har någon aning om vad jag pratar om så har de flesta ändå svarat att de vill se snygga ljusdisk-dueller och överskådliga, masken-liknande ljuscykelstrider.

Det är dock inte vad den Disney-ägda utvecklaren Propaganda Games har levererat, utan de har gått sin egen väg och har skapat något eget istället. Något lite mer storskaligt och ambitiöst.

Till och med introt håller hög kvalitet, och ger en snabb inblick i vad som komma skall. Ljuscykelracing, diskkastning och snabba hopp finns alla där i någon utsträckning, och Tron: Evolution följer de senare årens filmlicensspelen och utgör en prolog till filmen Tron: Legacy som går upp på biograferna nu i december.

Som någon som föll pladask för originalfilmen från 80-talet har jag sett fram emot såväl filmen som spelet. Här får man spela rollen som en ny och anonym systemadministratör som ska rensa upp i Tron-världen. En ISO-ledare har mördats, och man uppmanas att ta reda på vad som hänt. Givetvis är inte saker som de verkar, och helt plötsligt sugs man in i en komplott att ta över hela den virtuella världen.

Mer om Tron Evolution

Styrningen när man springer är sladdrig, nästan redan från början. Inte nog med att ens karaktär reagerar för fort på ens rörelser, men alla i spelet verkar ha på tok för korta ben. Det ser lustigt ut, men som tur är uppvägs detta av snabbt och framförallt snyggt plattformshoppande, som har lånat läckra kast och coola väggspringningar från bl.a. Prince of Persia-spelen.

En stor del av spelet går ut på rena plattformselement. Man springer i faslig takt genom de svartblå områdena, kastar sig mot väggar och klättrar högt upp i torn. Sedan bryts klängandet av med strider eller handlingsdrivande mellansekvenser, och så är man tillbaka igen. Och förutom att ens karaktärs springanimation är smått skrattretande (förmodligen på grund av att alla har för korta ben) så fungerar det väldigt bra. Med ett snabbt tryck på Select-knappen kan man i början se vilket håll man ska bege sig åt, lite som i Mirror's Edge och Dead Space. Men sedan lär man sig snabbt var man ska bege sig.

Striderna är mer traditionella, och påminner om de flesta actionspel i tredjepersonsperspektiv. Ens skiva utgör standardarsenalen, och det går att kombinera närstridsattacker med kastangrepp, men mest blir det ett hårt knappdunkande istället.

Plattformar som återställer energi och liv finns utplacerade, och man får ständigt dra sig tillbaka och ladda upp under stridernas gång. Det ger ett juste flyt och räddar spelet litet grand då konflikterna kan bli lite väl upprepande och långdragna.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!