Eurogamer.se

Blood Drive

Rör inte min zombie!

Det kan egentligen diskuteras om George Romero visste vad han gjorde när han 1968 tog ifrån den karibiska zombien dess ursprung, traditioner och - faktiskt - namn, och ersatte dem med en tyst men ursinnig blodtörst och potent symbolism i Night of the Living Dead (gissningsvis är många läsares erfarenhet av den karibiska originalzombien begränsad till Don Rosas (fantastiska) Bombie the Zombie från hans serier om Joakim von Anka, men ni får helt enkelt lita på mig). 60-, 70- 80- och 90-talen gav oss förutom Romeros egen Dead-trilogi klassiker som Re-Animator och galningen Lucio Fulcis "uppföljare" Zombie Flesh-Eaters. Visst var många av de filmer som gavs ut rena skräpet, men även det hade ofta sin b-filmscharm, och var ofta en angelägenhet endast för små cirklar av nördar.

1996 släppte som säkert bekant Capcom sitt Resident Evil, som lät ana vad som var på gång i den populärkulturella görningen.

Men det var först på 00-talet, i och med storverk i genren som 28 Days Later och reklammakaren Zach Snyders utmärkta nyversion av Romeros mästerverk Dawn of the Dead, som våra förruttnade vänner tog det definitiva steget in i allas våra hjärtan och vardagsrum. På gott och ont, kan väl sägas. Visst har vi fått filmer som de nyss nämnda, och fantastiska spel som Left 4 Dead, The Last Stand och Plants vs. Zombies, men samtidigt har nasarna obönhörligen släppts in i templet. Det är anledningen till att vi zombievänner ofta finner oss till knäna i sådan dynga som remaken av Day of the Dead och för all del Romeros egna färskare alster för att få våra zombiefixar.

Och så spel som detta. Här har man snott upplägget från Carmageddon och korsbefruktat det med våra odöda vänner (och i allt utom namn kalkerade specialzombier från första Left 4 Dead). Visst kan det argumenteras att det faktiskt låter bra på pappret, men ibland hinner marknadsfolket före de durkdrivna kreatörerna till just sådana koncept. Och det tycks vara vad som har hänt här. Kan någon säga andefattigt?

Premissen är att de odöda tas av daga medelst bestyckade fordon i tv-sända spektakel under namnet Blood Drive (ung. "blodgivning"), där olika förare, med individuella fordon och distinkta personligheter, tävlar mot varandra. I olika tävlingar ska man till exempel slakta så många zombier som möjligt, leka fånga flaggan eller helt sonika förstöra sina medtävlares fordon.

Fysiken, som är en hörnsten i ett spel av det här slaget, är ett skämt. Den är inte ens farsartat överdriven som i Carmageddon, utan bara dålig: kontrollen lyckas med konststycket att vara både sladdrig och trög, och när bilen blir luftburen rör den sig plötsligt som den vadade i sirap. Zombierna å sin sida liknar mest urklippta kartongfigurer, både när de tar sig omkring på de lite röriga banorna och när de, efter att ha blivit påkörda, flyger genom luften. Intrycket blir slarvigt och oengagerat.

I enspelarläget blir det i stället enormt tröstlöst att delta i tävling efter tävling där den ena varieras hårfint från den andra. I flerspelarläget är det roligare, men att det saknas en lokal variant är lika obegripligt som oförlåtligt. Till och med vapenarsenalen känns trist och oinspirerad. Man får känslan av att inte ens utvecklarna har haft särskilt kul under arbetet med Blood Drive. Och i så fall sitter vi i samma båt. I stället för ett Carmageddon för zombiegenerationen fick vi nöja oss med ett mediokert kart-racingspel med kosmetiska zombieinslag.

Och Blood Drive är ju tyvärr inte ensamt. Efter att ha räddats från slätstrukenheten av Romero har zombien nu åter blivit en hjärnlös statist, ett slafsigt monster bland andra, och som sådant ännu ett menlöst instrument för krass kommersialism snarare än en elegant (men slafsig) metafor. Det är inte utan att man skänker en saknadens tanke till Bombie the Zombie.

3 / 10

Läs vår betygspolicy Blood Drive Peter Mikkelsen Rör inte min zombie! 2010-12-02T17:30:00+01:00 3 10

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!