Recension: Pac-Man Championship Edition DX

Jag gillar pizza. Det är inte bara en god och snabblagad maträtt, det coolaste som fanns när man var liten och kollade på Turtles, samt en utmärkt måltid att jämföra klassiska spel med när man betygsätter dessa (ni podradiolyssnare vet vad jag menar), utan även en viktig del av grunden för vad vi idag kallar tv-spel.

För om Tōru Iwatani inte hade ätit just denna maträtt under slutet av sjuttiotalet hade han förmodligen aldrig kommit på idén till sitt mest framgångsrika spel genom tiderna. Det var nämligen efter att ha tagit en pizzaslice som han kom på såväl karaktärsdesign som grundidé till vad vi i dag känner som Pac-Man, en spelklassiker som ingen kan ha undgått.

I verkligheten är detta något av en förfinad sanning, och Iwatani har själv erkänt att hans pizzeriabesök enbart var en liten detalj i hur han skulle komma att skapa ett av spelvärldens starkaste varumärken någonsin. Men det spelar ingen roll, för detta är inte en recension av pizza utan det senaste Pac Man-spelet.

Bortsett från några usla försök att placera det pizzaformade matvraket och hans familj i 3D-världar har serien i stora drag sett lika dan ut i trettio år, och det gäller fortfarande att i rollen som den gule pillerknapraren mumsa i sig allt man ser i stora labyrinter och undvika elaka spöken. Dock har det skett några förändringar den här gången som gör denna tennisboll minst lika het år 2010 som han var i början av åttiotalet.

Championship Edition DX är nämligen den ultimata versionen av Pac Man, och en titel som ingen bör missa. Bland annat har utvecklarna vridit upp spelets tempo ordentligt, gjort det snyggare än dina vildaste hallucinationer och placerat det i en variationsrik värld, allt utan att påverka spelets grundmekanik särskilt mycket.

Titeln är numera lika mycket ett racingspel som ett traditionellt Pac Man, och i takt med att du samlar på dig fler poäng ökar spelets tempo från en ganska lugn och lättmanövrerad start till en svettfylld jakt i en helt hysterisk hastighet. Utvecklarna har dessutom passat på att fylla labyrinterna med fler onda spöken än någonsin, och räkna med att ha långa tåg med fiender efter dig medan du flyr över skärmen i en takt som får Segas Sonic att framstå som en sengångare. Faktum är att Pac-Mans följetåg av fiender blir så långa ibland att spelet nästan påminner om klassikern Masken, och man får planera sina svängar så man inte stänger in sig själv.

Spelet är dock inte så svårt som det först låter, för trots den stora mängden fiender och det vansinniga tempot är det inte alls lika jobbigt som tidigare att hålla sig vid liv. Varje gång man är på väg att krocka med ett spöke saktar spelet nämligen in i slow motion, och man får chansen att snabbt byta riktning eller om nödvändigt detonera en bomb. Ja du läste rätt, Pac-Man kan numera spränga bort sina fiender, men antalet bomber är begränsade och efter varje använd sådan tappar pizzaskallen lite fart. Förlusten av hastighet blir dock avsevärt större om han i stället skulle krocka med fienden och därmed förlora ett liv.