Eurogamer.se

The Sly Trilogy

Tre tvättbjörntjänster som gör alla glada

2002 gjordes det ett nytt försök av Sony att få en maskot för sin konsol, men trots bra försäljningssiffror och omdömen blev det aldrig den där riktigt stora succén för tvättbjörnen Sly Cooper och hans tjuvkumpaner som de hade hoppats.

Nu gör man ett försök till att blåsa liv i sin skapelse och dess trilogi genom en omarbetad utgåva med högupplöst grafik och surroundljud. Vissa segment stödjer till och med 3D, samtidigt som de har kastat in fyra minispel med stöd av deras nya rörelsekontroll Move.

Utvecklarna bakom trilogin, Sucker Punch, har dock inte legat bakom denna nyutgåva, utan det är Sanzaru Games som står för portningen. De har ingen större resumé, utan det mest kända är det PS2-portning av ett annat maskot-spel, Secret Agent Clank.

Hur som helst, ifall du inte är bekant med gänget handlar det om Sly Cooper, mästertjuven som kommer från en släkt fylld med minst lika skickliga norpare. Samtliga delar fokuserar på han, sin relation med bortgångna fadern och släktboken som lär ut alla knep för de nya generationerna. Boken och dess innehåll far till höger och vänster under trilogin, och när det händer så pass mycket är det bra att han får hjälp av sina ständiga kumpaner Bentley, hjärnan, och Murray, musklerna.

En annan ständigt förekommande del är polisen Carmelita, som hela tiden försöker sätta tid Sly och gänget, men dras alltid in i händelserna på något sätt. Oftast som offer (tyvärr ser det ut så rent generellt sett i spelbranschen), men ibland får hon hjälpa grabbarna att överleva.

Klyschorna haglar med andra ord, och det är knappast handlingen som är The Sly Trilogys styrka. Det är inte heller rösterna som bär utgåvorna, speciellt då de svenska skådespelarna är så slätstrukna att det gör nästan ont att lyssna på dem. I ettan är det dock enbart engelska röster, och där utmärker sig personen bakom Bentley på ett till slut negativt sätt. Till en början skrattar jag bara rått över att rösten påminner om Will Ferrells tolkning av legendariska baseball-kommentatoren Harry Carey, fast som salongsberusad. Sluddrandet blir till slut bara en irriterande katalysator som får mina tankar att försvinna från spelet.

Däremot finns det det andra saker som får mig att gilla ettan. Precis som med InFamous har det skapats ett skönt flyt bland allt hoppande och smygande, och bortsett från andra stealth-spel känns det riktigt kul att verka i det dolda. Kombinationen med klassisk plattformsstil och specialmanövrar fungerar riktigt bra, men äran ska läggas till hur man har man infogat ett stort gäng minispel utan att det känns som om man bara lirar sådana med bara en mycket svag, röd lina.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!