Recension: Megamind: Ultimate Showdown

När jag spelar Megamind: Ultimate Showdown så har jag inte sett filmen (som har premiär på juldagen) och jag får inte heller någon som helst lust att göra det, vilket får betraktas som ett stort misslyckande för ett filmlicensspel.

Mellansekvenserna är förvisso relativt snygga och välgjorda men det är nog faktiskt det mest positiva jag har att säga om spelet. Grafiken i övrigt kan väl beskrivas som funktionell men det stora problemet är det simpla upplägget i spelmekaniken som gör att mitt intresse och engagemang försvinner snabbt.

Man spelar alltså som Megamind, en hjälte i Metro City som får ta sig an ett ont gäng som ställer till med oreda i staden. Banorna är bara runt dussinet till antalet och dessvärre är variationen högst begränsad och detsamma gäller utmaningen. Samma mönster återupprepas gång på gång och det gäller att skjuta de fiender som dyker upp, hoppa mellan plattformar och flytta runt lite föremål.

Fienderna saknar dock variation och du tar dig lätt framåt genom ett envetet tryckande på skjuta-knappen medan plattformshoppandet försvåras av en något seg kontroll samt det faktum att du inte kan kontrollera kameran. Så länge du rör dig åt höger eller vänster så går det bra men djupet är ständigt svårt att bedöma och min högertumme söker ofta efter styrspaken för att rätta till perspektivet som man är van vid att kunna göra, men förgäves.

Det är aldrig någon tvekan om vart man skall ta vägen då spelet talar om det för dig med all önskvärd tydlighet, och de pusselelement som finns är lika uppenbara i sin lösning. Detta må vara ett spel som riktar sig mot barn men det borde inte betyda att allt skall vara så uppenbart och utan behov för egna tankar. Som exempel kan nämnas att du ibland behöver använda ett visst vapen för att ta dig vidare, men du kan inte välja bland de vapen du hittat utan du får lita på att du hittar det du behöver när det är dags - och det finns förstås alltid precis i närheten. Misslyckande är helt enkelt något du inte stöter på i Megamind: Ultimate Showdown vilket gör spelet både kort och tråkigt.

Några få mini-spel låser du upp på vägen och de ger en viss variation, men inte tillräckligt för att man skall vilja komma tillbaka, och detsamma gäller den möjlighet att spela två samtidigt som faktiskt finns. Den andre spelaren antar då rollen som en flygande robot som följer Megamind och kan hjälpa till att bekämpa fienderna, men att skjuta dem är i princip det enda man kan göra och klarar man av uttråkningen så är det enda resultatet att spelet blir än lättare.

Som det brukar vara med filmlicensspel så är detta alltså inget att hänga i julgranen - eller för den delen lägga under den - , möjligtvis kan det vara intressant för små barn som är stora fans av filmen eller extrema troféjägare, men knappast någon annan. Det är inte trasigt som spel, bara tråkigt och intetsägande.