Veckans Retrokanon är en numera återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Rush'n Attack (NES, 1987)
Det är mitten av åttiotalet och kalla kriget är ännu inte över. Att utveckla ett arkadspel och senare ett NES-spel där man som medlem i en amerikansk specialstyrka ska infiltrera ett flertal ryska områden för att förhindra att ett gäng krigsfångar blir avrättade kändes helt rätt för Konami.
Originalversionen av Rush'n Attack hette Green Beret - en titel man behöll i till exempel C64-versionen.
Spelet gick rakt på sak och så mycket infiltrerande blev det inte; istället var det action från första ögonblick och det enda man hade till hjälp var sin trogna kniv. Då och då dök det upp fiender som var klädda i andra kläder och när de eliminerades fick man tillgång till en pistol, handgranater eller eldkastare - alla med väldigt begränsad ammunition.
NES-versionen, som gick varm hemma i pojkrummet, följde arkadoriginalet rätt bra med ändringen att man skulle förstöra ett vapen istället för att rädda fångar - och att eldkastaren ersattes av en kort odödlighet samt en pistol med oändlig ammunition. Båda såklart med en väldigt kort varaktighet.
Även två nya banor introducerades och möjligheten att spela två stycken samtidigt. En soldat klädd i rött och en i blått. Ett kanonspel som tar 2 sekunder att lära sig och en livstid att bemästra, då de senare banorna blir riktigt kluriga.
Veckans Retrokalkon: Noah's Ark (NES, 1992)
Ok, den här parallellen är eventuellt lite svajig - men häng med nu.
Varför skulle andra kulturer få stjäla Noahs djur? Helgerån, på min ära!
Konami beslutar sig 1992 för att följa upp sin ovan nämnda succé med ytterligare ett plattformsspel. De vill verkligen inte göra det lätt för sig, så de byter ut hårt kämpande amerikaner mot kanske den mest bespottade tv-spelsfiguren i historien. Vi pratar naturligtvis om Noa (heter han inte Noak på svenska? Är skribenten konfirmerad? /red.anm.).
I Bible Adventures var han stark som en häst när han samlade ihop djuren till arken och i Super Noah's Ark 3D kopierades Wolfenstein rakt av när Noa sköt getter med slangbella.
Som de flesta religiösa spel har inte det inte så mycket med myten att göra. I Noah's Ark gäller det inte att bygga båtar, odla skägg, se till att djuren repopulariserar jorden eller att skyffla avföring.
Istället har Noa ett hästjobb framför sig när det handlar om att samla ihop djuren då de blivit kidnappade av olika kulturer. Just det, här har vi Noa som runt år humhumhum före Kristus bland annat måste ta sig till romarriket för att befria en bortsprungen kanin - för att sedan fortsätta sin vandring till Japan och hämta en panda som blivit tillfångatagen efter en plan smidd av Satan själv.
Nå, minns ni? Var det bättre förr?
