Kid Icarus: Uprising

När man är redaktör på en stor spelsajt är det inte ofta som man blir överraskad av något. I princip allt viskas i ens öron innan det blir utannonserat, och lite då och då måste jag läsa genom embargopapper som beskriver alla händelser i ett spel.

Men ibland dyker det faktiskt upp saker som förvånar mig totalt. En sådan skedde under E3 2010 när Nintendo höll presskonferens om sin nya maskin Nintendo 3DS. Maskinen i sig var ingen större överraskning, men jag tappade hakan på golvet när de avslöjade att Kid Icarus, släppt 1987 här i Europa, skulle få en uppföljare.

Eftersom jag växte upp under 80-talet var Nintendo Entertainment System det stora samtalsämnet i mitt område. Nästan allt snack kretsade kring Super Mario Bros, Excite Bike och andra odödliga klassiker. I den kategorin hamnar även ovan nämnda spel, som trots sin löjligt dåliga balans med svårighetsgraden (som blev lägre ju längre in i spelet som du kom) fick en plats i mitt hjärta

År efter år har jag och många andra önskat sig en uppföljare, men Nintendo har kategoriskt sagt att det inte finns några sådana planer. När de åter igen svarade negativt inför Wii var det som om jag just då gav upp om hoppet. Ifall de inte tänker släppa något till sin storsäljare var det helt enkelt kört. Min enda chans till att återuppleva en gammal epok var att genom starta min gamla NES eller lira det via tjänsten Virtual Console.

Nu är det dock 2011, och jag har just kommit hem från en mässa i Amsterdam där Nintendo visade upp ett stort gäng spel. Givetvis var det, åtminstone för mig, fokus på Kid Icarus: Uprising, så det blev att direkt köa för att få testa detta. Det tog inte länge innan jag fick greppa maskinen, samtidigt som en ung och nervös kille skulle förklara för mig vad jag skulle trycka på.

Hans ord blandades in och försvann i skvalet runt om mig när jag såg titelskärmen framför mig. Efter att jag har valt en normal svårighetsgrad kastas jag direkt in i en het strid i luften. I bästa Shoot em up-stil flyger jag närmast skärmen i en riktning mot 3D-djupet, där det haglar fiender till höger och vänster. Egentligen skulle jag i det här spelet föredra två analoga spakar, men jag klarar mig alldeles utmärkt att flyga omkring med ett statiskt sikte som hjälper mig att döda ondingarna som av någon okänd anledning vill flyga in i mig.

3D-effekten är helt fantastisk, och det märks tydligt att Kid Icarus: Uprising har skapats med just detta i tankarna. Djupet tillför en extra dimension inom denna genre, och jag har svårt att se en framtid där utvecklarna inte använder sig av 3D för att få fram det bästa inom shmup-lir.

Sedan händer det något. Jag får landa med min karaktär (ta det piano, det sköts via en mellansekvens), och där förändras väldigt mycket. Kontrollen blir genast mycket bökigare eftersom det är tänkt att jag ska använda mig av min styluspenna för att rikta vilket håll jag ska gå åt. Tack och lov visade det sig att jag också kan trycka på den högra axelknappen för att titta åt fiendernas håll, men det hjälper ändå inte när jag halvklumpigt försöker ta mig fram i en stad för att till slut få möta banans huvudboss.

Striden blir ett enda stort kaos med massvis av felaktiga knapptryckningar eftersom kontrollen är alldeles för komplicerad för att lyckas få ut något vettigt, i alla fall utan att läsa några som helst instruktioner. Till exempel är jag helt övertygad om att det inte går att hoppa, även om det säkert visar sig finnas någon knapp eller kombination som hjälper mig med detta.

Just därför blir det en liten besk eftersmak av det hela. Inte bara för att jag har hajpat upp det rejält på förhand, utan även känslan som dyker upp efter att jag är klar. Det enda jag tänker är "var det här allt?".

Nu bör det dock påpekas att det var en mycket kort demoversion som jag fick testa, och chansen är stor att resterande banor trollbinder mig precis som på samma sätt som Nintendo nästan alltid har lyckas med. Det är åtminstone min förhoppning. Snälla?