Super Street Fighter IV: 3D Edition

När jag vandrar runt på en mässa har jag fått lära mig att det finns överraskningar i alla hörn och vrår. Jag kan inte undvika en titel bara för att det på pappret ser ut att vara hur tråkigt som helst, för vem vet, kanske missar jag en riktigt pärla?

Tack vare den filosofin hoppade jag aldrig över Super Street Fighter IV: 3D Edition, även om spelets storlek ändå skulle få mig att testa det till slut. Hur som helst fick jag uppleva något som definitivt får mig att utse det till mässans bästa spel.

Så pass fantastiskt är det, och då spelar det ingen som helst roll att vare sig menyer eller inledningsfilmen står för något märkvärdigt, för det är i själva striden som allt växer till sig.

Först och främst får du välja mellan en dynamisk kamera (som nästan är ett krav om du ska spela i 3D) eller det klassiska sidoläget, och efter det återstår det att välja karaktär och specialrörelser. Sedan är det dags för huvudnumret. Precis som i tidigare versioner av samma spel är det en mot en-strider som gäller i förhandsversionen, och väldigt mycket påminner om just dessa. Ja, bortsett från att grafiken inte är högupplöst.

Den analoga spaken fungerar oväntat bra för att vara ett fightingspel, nästan så att den faktiskt känns bättre än med Xbox 360-versionen som jag tidigare har spelat. Det kan å andra sidan vara nyhetens behag som spökar, men så känns det just nu i alla fall. De fysiska knapparna fungerar också riktigt bra, men det som glänser är rutorna som befinner sig på den tryckkänsliga skärmen.

De som är bekanta med genren vet oftast att de riktigt snygga attackerna är nästan omöjliga att få till, i synnerhet när de behövs som allra mest. I Super Street Fighter IV: 3D Edition kommer du åt några av dem via ett enkelt litet tryck på skärmen, men givetvis är det långt från alla som går att komma åt. Dessutom finns det en viss väntetid innan du kan använda dem igen, så det har inte en allt för stor betydelse, även om mer inbitna fans säkerligen har något att säga om den punkten.

En annan sak som är riktigt bra är möjligheten att spela mot en vän. Enligt pressutskicket ska det dessutom vara möjligt att bara en person behöver äga ett exemplar om man ska slåss mot varandra, vilket låter väldigt trevligt. Detta har jag inte kunnat testa till fullo av förklarliga skäl, men det fungerar bra att möta varandra i den trådade uppkopplingen som Nintendo erbjöd. Och det är precis som klyschan säger; spel gör sig bäst i sällskap.

Däremot är inte 3D-effekten någon höjdare, utan det märks tydligt att den biten är en efterkonstruktion. Inte ens det dynamiska läget erbjuder något på den fronten, men ärligt talat bryr jag mig inte så länge spelglädjen blir lika stor i den slutgiltiga versionen.