Eurogamer.se var nyligen i Amsterdam och hårdtestade närmare 20 spel till Nintendo DS.
Det var så pass många att jag omöjligt skulle hinna beta av precis allt, men ändå tillräckligt för att skriva två artiklar innehållande korta förhandsomdömen. Den andra delen tar upp sådant som riktas mot både en yngre och äldre målgrupp.
Klicka här för att läsa första delen!
The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Ocarina of Time räknas som ett av de allra bästa äventyrsspelen genom tiderna, kanske till och med den bästa. Att Nintendo ville porta titeln till deras handhållna konsoler är inte speciellt förvånande eftersom de har gjort det tidigare, och nu är det som sagt Zelda som ska krympas ner och samtidigt få några nya egenskaper.
Eftersom vi snackar om 3DS-spel är det just denna effekt som är i fokus. Även om denna effekt är helt okej tycker åtminstone jag att den roligaste nyheter är att du använder dig av gyron när du plockar upp slangbellan.
Spelglädjen förstärks när jag är inne i trädbanan och skjuter stenar mot spindlarna som står i vägen för mig, och med tanke på The Legend of Zelda: Ocarina of Times övriga kvalitet är detta en oslagbar kombination oavsett om du har testat originalet eller inte. Ett måsteköp, helt enkelt.
Steel Diver
Allt börjar som ett ubåts-spel i klassisk 2D-vy när du färdas från den vänstra mot den högra. Du reglerar allt med din stylus-penna, som då bestämmer hastighet och djup. Samtidigt finns det givetvis fiendestyrkor både ovan och under ytan, och då har du tillgång till två olika slags torpeder.
Det låter kanske inte speciellt intressant, även om det är relativt välgjort. Jag har sett konceptet alldeles för många gånger för att ens bli frestad att bli exalterad, men det som gör Steel Diver unikt är en gyro-gimmick som dyker upp lite då och då. Vad det går ut på är att ditt periskop hissas upp till vattenytan, och väl där måste du snurra dig omkring för att hitta fiendeskeppen innan det är för sent.
Kanske inget för den som åker tunnelbanan, men har du svängrummet kommer du att älska just detta segment. Inte bara för kontrollen, utan även tack vare att 3D-effekten är så nära perfektion som det bara går, trots att du vrider och vänder dig i alla möjliga vinklar.
Frågan är om det håller för ett helt spel, men det märker jag snart.
Dead or Alive: Dimensions
Ett hett tips - gå inte från underbara Super Street Fighter IV: 3D Edition till ett annat fightingspel inom en kort tidsram. Risken är stor att allt känns riktigt mediokert, och just det är mina exakta känslor för Dead or Alive: Dimensions.
3D-effekten är inte på något sätt utmärkande, det är färre alternativ, och tragiskt nog gick det inte ens att köra mot varandra i denna version. Spelet som landar i butikerna ska däremot innehålla fler alternativ, men demot smakade verkligen vanilj. Den tryckkänsliga skärmen är urtråkig och bidrar inte något märkbart till själva striderna, fast jag måste erkänna och säga att kontrollen faktiskt är helt okej.
Jag vet vilket fightinglir som kommer att införskaffas dag ett, och om det inte sker rejäla förändringar i Dead or Alive: Dimensions lär det få finna sig i att vara mycket, mycket lågprioriterat.
