DiRT 3

Nu är det dags för den tredje upplagan i DiRT-serien, och bortsett från de sedvanliga nyheterna och finpoleringarna är det för första gången som inte den bortgångna rallyföraren Colin McRae finns med i vare sig namnet eller i själva spelet.

De som kan sin historik vet att utvecklaren Codemasters använt sig av honom i betydligt fler sammanhang än just DiRT-spelen, så detta känns lite märkligt samtidigt som det är förståeligt att företaget vill gå vidare istället för att stirra sig blinda på traditioner.

När utannonseringen av DiRT 3 skedde lät som på pressreleasen att tvåan var någon form av misslyckande, och att trean skulle följa klyschan "gå tillbaka till rötterna".

Dessa saker är dock enbart på pappret tills vidare, men jag får testa på en nyhet som känns ganska så spännande, nämligen ett utmaningsområde som får mig att drömma tillbaka till tiden då Tony Hawk-spelen var roliga.

Min rallybil placeras på ett smutsigt grusområde som är inrett med ramper, långtradare, en grävmaskin och strategiskt utplacerade lyktstolpar. Genast dyker det upp en meny som talar om för mig att det finns ett gäng utmaningar för mig att klara av. Till en början är det ett så pass lätt alternativ som att köra genom ett par grönmarkerade lådor, men efter detta och ett ramphopp börjar det genast ställa lite krav på mig, då allt ska ske med hjälp av sladdar.

Dumdristigt nog börjar jag med ett av de svårare uppdragen, att sladda runt en lyktstolpe i en tajt cirkel under två varv. Efter ett par gravt misslyckade försök får jag tipset om att ge mig på två stycken större betongrör som ska köras igenom i en lång, fin sladd.

Även det tog sin tid eftersom det var så pass länge sedan jag körde ett rallyspel (ja, vi skyller på det), men efter ett tag dök ett upp en förlösande känsla när en liten bild bekräftade att jag hade klarat utmaningen. Snabbt som tusan gick jag över till nästa steg som bestod av att sladda under två långtradare i en ganska så snäv båge.

Jag blev klar ganska så snabbt med den övningen, och nu kände jag mig red att åter möta mina demoner – lyktstoplarna. Trots en klart förbättrad teknik lyckades jag fortfarande inte att fullfölja detta, så med en besegrad blick kastade jag mig in i ett klassikt rallylopp, som innebär att jag helt ensam kör på en smal väg i hopp om att lyckas få den allra bästa sluttiden.

Precis som i tvåan får jag möjligheten att spola tillbaka hela fem gånger om så önskas, och tack och lov är den gamla och fantastiska körkänslan fortfarande helt intakt när jag susar förbi kurvor, bostäder och träd, som ibland får elakt för sig att stå mitt framför min bil.

Tydligen ska inte detta vara någon bugg, utan helt enkelt bero på min egen körning, men efter ett antal försök lyckas jag faktiskt att genomföra hela banan utan att kela med björkarna. Redan nu är jag redo att mig an fler saker, fast dessvärre innehåller inte den versionen något mer att få smaka på.

Jag får helt enkelt fortsätta att vänta på en kommande förhandsversion av DiRT 3 som ska vara mer innehållsrik, något som gärna får ske så snart som möjligt efter denna lilla aptitretare.