Veckans Retrokanon: Police Quest II

Veckans Retrokanon är en numera återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Police Quest II: The Vengeance (A500, 1988)

Många är de stunder som förgyllts av de underbara äventyren från Sierra Entertainment. Faktum är att det fanns en tid då jag inte kunde tänka mig att spela ett riktigt äventyr utan tangentbordet; på äkta Sierra-manér skrev jag in vad jag ville göra, typ "ask man about thief" och spelets motor räknade ut vad jag ville göra men svarade ändå oftast "That does not make sense". Och jag älskade det.

I dag orkar ingen, inklusive jag själv, hålla på så där. Det som inte går att lösa med mus, joystick eller handkontroll pallat vi inte lösa.

I Lytton, CA måste man öppna dörren innan man kan sätta sig i bilen.

Police Quest-serien handlar om den rättrådige snuten Sonny Bonds (man kunde minsann hitta på namn även innan Isaac Clarke /red.anm.). I del ett sätter du dit storskurken Jessie Bains, a.k.a. Death Angel, men nu har han alltså rymt och i en sällsamt polisiär historia hittar du hans dödslista över namn han önskar radera - och du är med på den.

Det som följer är ett manus värdigt vilken sjukt bra polisfilm som helst och jag blir fortfarande varm i kroppen när jag minns upplösningen.

Police Quest-serien är känd för att tvinga spelaren till att följa exakta polisprocedurer för att klara spelet. Det innebär att du inte bara ska lära dig att läsa upp rättigheter för folk; du måste även skjuta in ditt vapen, kolla bilen innan du sätter dig i den och en mängd andra saker som i dag hade upplevt som enorma show stoppers.

Manusförfattare är Jim Walls, en pensionerad polisman, som tillsammans med Sierras notoriske Ken Williams låg bakom de tre första spelen i serien samt agentspelet Codename: Iceman. Det sägs att flera av händelserna i spelet är hämtade från hans egen karriär.

Polisspel av denna typ kommer aldrig mer att göras. Detta är ett stycke förlorad spelnostalgi. Njut.

Veckans Retrokalkon: Miami Vice (C64, 1986)

År 1986 fanns ingen större hunk än Don Johnson. Han slog Bruce Willis, Tom Cruise, Sylvester Stallone och alla de andra gossarna på fingrarna tio gånger av tio - och anledningen till det var givetvis den enormt populära tv-serien Miami Vice, signerad Michael Mann.

Då, precis som nu, försökte man slå mynt av filmer och tv-serier även i spelvärlden och licensförstöraren över alla licensförstörare, Ocean, fick i uppdrag att förvandla sagan om Sonny Crockett och Ricardo Tubbs till bländande action på Commodore 64.

Att nudda vid gräsmattan innebär plötslig, våldsam och ond död.

Ni som sett resultatet vet att Miami Vice förmodligen är en av de mest ospelbara titlar som någonsin släppts. Ett effektivt kopieringsskydd klargjorde var du behövde vara och när för att träffa på skurkar, vilket gjorde att den manuallöse irrade runt i stan i Crocketts Ferrari Daytona Spyder.

Problemet är att även den med inköpt manual var chanslös eftersom styrningen och spelmekaniken jobbade så illa ihop att minsta feldrag eller felklick obönhörligen exploderade bilen. De flesta, inklusive jag, fick väldigt lite uträttat trots många nedplöjda timmar.

Om det inte vore för Martin Galways helt enorma tolkning av Jan Hammers originalmusik hade denna kalkon varit bortglömd för evigt.