Spare Parts

Ett spel utan alla delar på plats

Spare Parts börjar lovande - världen är skarp och färgrik och robotarna i huvudrollerna verkar inte helt utan charm. Det enkla upplägget går ut på att hoppa sig fram på plattformsbanor och slåss mot en mängd motståndare, allt i jakten på titelns reservdelar som skall användas till att reparera rymdskeppet de kraschlandat med.

Dessutom lockar spelet med ett samarbetsläge, vilket är något som alltid får mig att bli lite extra förväntansfull. Tyvärr når det dock långt ifrån upp till mina förhoppningar; detta är ett fattig mans Ratchet & Clank med simpel mekanik och stora brister.

Robotarna saknar personlighet och kan bytas ut utan att man märker någon skillnad, några Wall-E är det definitivt inte och denna sterila känsla genomsyras i grafiken som är skarp men relativt själlös. Ett större problem är dock att även spelmekaniken känns standardiserad, enkel och föråldrad, och hör hemma mer på sent 90-tal än 2011.

Mer om Spare Parts

Det är alltså gott om plattformshoppande men kontrollen saknar all precision och stabilitet, och irritationen kommer därför snabbt krypande. Striderna är inte mycket bättre, för även om det finns en hel del rörelser att använda sig av så räcker lite frenetiskt knapptryckande gott nästan spelet igenom. Undantaget är bosstriderna där det istället gäller att lära sig ett mönster och attackera på samma sätt gång på gång.

Pusselelementen är få och inte särskilt intressanta, och mest irriterande av allt är att vissa saker inte går att genomföra alls - även om man gör rätt - förrän man tagit hjälp av sin X-scanner som pekar ut lösningar och objekt på banan. På ett märkligt sätt lyckas Spare Parts kombinera ett väldigt lätt spel - liven är oändliga och speltiden landar på runt 4-5 timmar - med svåra pussel som beror på brist på logik eller bara vad som närmast verkar som buggar som i exemplet ovan.

Förutom X-scanner-glasögonen finns ett antal verktyg att plocka på sig men dessa gör det bara marginellt roligare att ta sig fram på banorna som tar plats i förväntade miljöer såsom djungel eller isiga grottor, och liksom attackmöjligheterna så adderar de inte mycket till spelet.

Samarbetsläget borde alltså kunna komma in som en räddande ängel och göra Spare Parts till ett trots allt hyfsat spel, men sådan tur har vi nu inte. Att spela två tillsammans (vilket kan göras både på samma skärm eller online) förändrar i princip inte upplevelsen ett dugg. Några attacker kan utföras gemensamt men pusslen och plattformshoppandet är exakt detsamma.

Eller kanske inte exakt detsamma ändå, för med två spelare på samma skärm bråkar den redan oroliga kameran väldigt mycket mer och försvårar det mesta man skall ta sig för. Spare Parts känns exakt som ett filmlicensspel till den senaste animerade storfilmen, men utan en populär licens att falla tillbaka på. Det är inget gott tecken för ett spel riktat mot en yngre målgrupp och på något sätt känner jag att det förtjänade bättre. Kanske en uppföljare kan rätta till felen, men frågan är väl om någon då över huvud taget skulle vara intresserad längre, då man tröttnar redan under detta spels få timmar.

4 / 10

Läs vår betygspolicy Spare Parts Gabriel Johansson Ett spel utan alla delar på plats 2011-02-11T15:00:00+01:00 4 10

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!