Dungeon Siege III

Square Enix har gett Obsidian - som har utvecklat det populära Fallout: New Vegas och det mindre populära Alpha Protocol - uppdraget att väcka liv i Dungeon Siege-serien, som har legat i dvala sedan 2005.

Trots rättighetsförsäljning har seriens skapare Chris Taylor varit med som konsult och rådgivare, även om just det känns lite grumligt. Jag menar, en sådan roll kan ha varit hur liten som helst.

Men jag är inte rätt person att spekulera om just detta eftersom jag aldrig har spelat de tidigare delarna, så det är lika bra att fokusera på det som jag fick testa.

Normalt sett brukar förhandskoder innebära att jag hoppar mitt in i en handlingen, men här får jag starta från början. Med hjälp av illustrationer som påminner om teckningar i lite äldre böcker kastas jag in i en berättelse om hur kungariket Ehb har raserats, och att jag, en av den tionde legionen, måste skydda landet från att hamna helt i ondskans händer.

Handlingsmässigt låter det ungefär som det brukar göra inom actionrollspelen, och generellt sett kommer inte Dungeon Siege III med något nytt över huvud taget, men det finns ändå vissa intressanta saker.

Stämningen känns härligt mystisk, mycket tack vare ett helt fantastiskt ljud, där det är en ständig kamp mellan naturljuden och det komponerade stycket om vem som är bäst i klassen. Även grafiken sköter sitt, även om jag på det här området inte blir speciellt imponerad, så jag håller tummarna för att detta putsas till ytterligare.

Sedan är det en stor, salig blandning av både gott och ont. Det dröjer till exempel inte länge innan jag upptäcker hur trädens grenar faktiskt skymmer min sikt, vilket gör att jag ständigt måste använda mig av den högra analoga styrspaken för att se vad jag gör. Square Enix lovar dock att detta ska vara fixat till slutversionen, men däremot är det tyvärr helt kört för en annan negativ aspekt - skådespeleriet.

Det märks direkt att Obsidian inte har bemödat sig med Motion Capture-inspelning, då ansiktsrörelser- och övriga kroppsrörelser känns minst sagt mekaniska. Inte blir det heller bättre av att dialogen är framförd med minsta möjliga trovärdighet och övertygelse.

Stämningen som byggdes upp av det yttre får alltså en rejäl törn i sig, och jag känner mig konfunderad över hur det kan tänkas bli när Dungeon Siege III släpps i slutet av maj.

Inte blir det bättre att dialogvalen känns som om det fortfarande vore början av 2000-talet. Efter att ha upplevt de mästerliga Mass Effect-spelen är mina krav löjligt höga på den här fronten. Dessa infrias inte inledningsvis eftersom det sällen egentligen inte finns alternativ som påverkar något, utan allt handlar om hur mycket information du vill samla på dig. Ibland dyker det upp aktiva val, men det är alldeles för sällan.

Jag måste dock vara ärlig och säga att de har lyckats bra på en hel del punkter. Du kan inte tappa bort dig, då direktiven är tydliga både i pausmenyer och rent visuellt, det senare via ett ljusspår genom luften som pekar mot det uppdrag du har valt. Det finns också väldigt mycket att göra, så räkna kallt med en ganska så lång livstid.

Sedan har jag bara hunnit spela ett huvuduppdrag och några sidouppdrag, så i teorin kan det bli bättre.

Jag ställer mig fortfarande en aning tveksam till vad slutresultatet kan bli, men om några månader har vi svaret.