Stacking

Härlig stämning inte alltid nog

Spelrecensenter tjatar ofta om vikten av nytänk och kreativitet i spelen vi får skickade till oss.

Spelare i allmänhet brukar däremot visa tecken på att vara nöjdare med vad som ges eftersom samma varumärken gång på gång toppar försäljningslistorna och fps, sportspel och rpg ständigt fyller butikshyllorna.

Den digitala nedladdningsscenen har gjort det möjligt för utvecklare att experimentera lite mer, så när ett spel som Stacking landar i knät borde jag jubla av glädje och automatiskt lockas att ge det högt betyg bara på grund av originalitet. Men det kan jag inte.

Stacking är en charmig och mysig historia berättad av utvecklarna på Double Fine Productions med legendaren Tim Schafer i spetsen. De senaste åren har vi fått anledning att recensera deras skivspel Brütal Legend och DLC-spelet Costume Quest - och även om studions karakteristiska stil känns igen så liknar ändå Stacking inget annat.

Eller jo; lägg ihop en märklig mix av LittleBigPlanets dockteatergrej med BioShocks konstnärliga stil från 30-talet och du kommer lite närmare.

Mycket fokus har lagts på att få allt att se härligt gammaldags ut, allt från musik till färgtoning och dialog.

I Stacking får du spela Charlie Blackmore - en ytterst liten docka av det Babushka-slag där du kan stoppa en docka inuti en annan och inuti en annan och så vidare. Charlies hela familj är bortrövad av den onde baronen som sätter alla systrar och bröder i slavarbete medan deras pappa är iväg. I vad som utspelar sig som en brunfärgad stumfilm med tillhörande piano- och fiolmusik och textade dialoger i helskärm styr du hans jakt på att återförena familjen i ett slags äventyr av gammal god peka-och-klicka-stil, fast ändå inte.

Istället för att plocka upp grejer och "kombinera saxen med ekorren", vilket Sierra, LucasArt och de andra bolagen ville få oss att göra under stora delar av 90-talet, kan Charlie istället stacka eller gå ihop med andra, företrädesvis större dockor. Varje docka som är ytterst ger dig en särskild egenskap du kan testa på olika saker och dockor.

En kan släppa sig så illa att alla flyr, en annan kan slå folk i ansiktet med en vit handske och ytterligare en kan spela ett instrument. Sammanlagt är det en ofantlig mängd dockor med olika egenskaper och ibland är de helt unika och kan till och med kombineras på det vis att du först gör en sak, därefter kastar av den dockan och gör en annan - och håller på sådär tills uppgiften är löst.

Och egentligen är det ett riktigt smart sätt att komma ifrån prylinsamlingshystering som är vanlig i äventyrsspel. Problemet med Stacking är att jag tyvärr tycker att det saknar själ - och att jag jämt blir märkligt sömnig av att spela det. Den jakt på hur jag löser ett specifikt problem - och som normalt sett i ett äventyrsspel är den drivande kraften - byts alltför ofta ut mot lätt förvirring då Double Fine dessutom slängt in väldigt många extrauppdrag som plingar till höger och vänster och förvirrar mer än belönar för mödan.

Stacking är ett mysspel som är roligare när man är två; dels för att två hjärnor i de flesta fall tänker bättre än en och dels för att den lugna takten och den alltför subtila och försiktiga humorn inte känns tillräcklig för att jag inte ska välja något annat i högen av kluriga äventyrsspel istället.

Charlie Blackmores äventyr är otroligt vackert och noggrant gjort - med stämningsfull musik och en spelmekanik som inte liknar någon annan. Men kreativitet ensamt kan inte sätta ett spelbetyg. Man måste även gå på ren spelglädje och jämföra med konkurrerande, om än mindre kreativa, alternativ. Och här talar mina små gäspningar, och att jag föredrar att spela två, sitt tydliga språk.

6 / 10

Stacking finns att tillgå både på XBLA och PSN. Den som är prenumerant på tjänsten PSN Plus kan dessutom ladda ner hela spelet utan kostnad.

Läs vår betygspolicy Stacking Jimmy Wilhelmsson Härlig stämning inte alltid nog 2011-02-28T09:30:00+01:00 6 10

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!