Veckans Retrokanon: The Faery Tale Adventure

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: The Faery Tale Adventure (A500, 1987)

En del saker förblir mystiska trots Internets intrång i snart sett allt som finns. Nostalgi är kanske något kommande generationer inte har kvar då allt som någonsin gjort finns att hitta via några tangenttryckningar eller fingersvep.

Så bra då att David Joiners gamla mästerverk The Faery Tale Adventure till Amiga 500 skrevs med ganska konstiga rutiner så att dagens emulatorer inte riktigt fixar dem. Det gamla .cust-formatet detta spel använde sig av för musik och ljud emuleras till exempel dåligt i bland annat den fantastiska introsekvensen och därför finns ingen vettig version att tillgå på videosajter som YouTube.

En helt vanlig morgon i Tambry - jagad över bron av skelett.

The Faery Tale Adventure - eller kort och gott Faery Tale - är iallafall för mig starten på alla former av action-rpg i tredje person av den typ som Diablo gjorde världsberömt. Med ganska dassig grafik och ett halvdant isometriskt perspektiv trollband de tre bröderna Julian, Phillip och Kevin oss i sin jakt på den heliga talisman som skulle rädda landet Holm från att invaderas av skelett, troll och spöken.

Jämfört med de rpg som följde bara något år efteråt har varken berättelsen, världen eller spelmekaniken mycket att hämta - men när det begav sig erbjöd Faery Tale den dittills största spelvärlden bestående av cirka 17 000 skärmar du kunde färdas i utan att spelet avbröt dig för att ladda en enda gång, såvida du inte gick inomhus.

Men världen inuti Holm var både tom och dyster och förutom horderna av monster erbjöds den tålmodige spelaren faktiskt inte särskilt mycket.

Nä, det vi framförallt minns Faery Tale för är den fantastiska stämningen, den klassiska musiken (en aac-fil av intromusiken finns faktiskt att tillgå här) som ändrades beroende på vad du hade för dig - och den magi det innebar att glida över land och rike när du väl införskaffat den magiska svanen så att du slapp resa till fots över 17 000 skärmar skog och mark.

The Faery Tale Adventure var för hårda grabbar och tjejer - inga snabbresor här inte.

Veckans Retrokalkon: Drakkhen (A500, 1990)

Med stor spänning såg jag fram emot Drakkhen, det första rollspel som skulle anamma ett tredimensionellt spelfält - iallafall när ditt gäng var utomhus. Förhandsbilderna vi såg i datorblaskorna lovade gott och egentligen var det heller inget fel på grafiken när Drakkhen väl släpptes av franska Infogrames (i väst) år 1990.

Men resultatet blev ändå en ospelbar soppa och en stor besvikelse. Det tredimensionella spelläget där en karaktär respresenterade hela gruppen fungerade ganska ok - men Drakkhen försökte ändå gapa över betydligt mer än spel på dåtidens Amiga-maskiner klarade av.

Det är i 2D-vyn rollpersonerna verkligen uppför sig som yra höns.

AI:n var hoppig och alla dina karaktärer sprang mest runt som förvirrade kaniner medan överdrivet svåra motståndare bankade dina hjältar till blodpölar. Stega för långt ut åt sidan eller rör vid ett vattendrag och din karaktär dog på fläcken. En skum skuggman dök upp utan förvarning och gav dig ungefär samma chans som den berömda snöbollen i helvetet - och så vidare.

Att berättelsen delvis skapats av Gary Gygax, mannen som var med att ta fram Dungeons & Dragons, hjälpte föga; den var ändå förvirrande och otydlig och handlade om att hitta några drakar och samla ihop deras juveler.

Drakkhen är förmodligen till dags dato en av de största rpg-besvikelser jag varit med om. Läxan jag lärde var att vara sparsam med att hajpa upp sig alltför mycket innan släppet är gjort.