Recension: Yakuza 4

Missa inte heller vår intervju med Yakuza-seriens skapare, som finns att läsa här.

Det är lite lustigt att se hur SEGA närmar sig översättningen av sina Yakuza-spel. För när vi i Europa får ett spel så är det nästan exakt ett år efter att det har släppts i Japan, och de japanska spelarna får nästa spel i genren i princip samtidigt som vi får vårt spel.

Yakuza 4 släpptes alltså i Japan i mars 2010, samtidigt som vi fick Yakuza 3. Och nu när vi får fyran så släpps Yakuza: Of the End i den uppgående solens land.

Yakuza-spelen är lite egensinniga, och handlar om den japanska maffian. Mest rör det sig om ära, politiska intriger och gamla hämnder som ska utkrävas, och det är inte alltid enkelt att hålla reda på allt. Och om du inte spelat ett Yakuza-spel tidigare, eller bara vill fräscha upp minnet, kan du i alla fall titta på återblickar från alla de tidigare spelen.

Röstskådespeleriet, som är helt på japanska, kan kännas högst trovärdig (trots att jag inte förstår den) för att sedan mynna ut i amatörteaterliknande sekvenser. Fast de slapstick-liknande sekvenserna från Yakuza 3 lyser med sin frånvaro, utan de flesta av karaktärerna du får spela som är rätt osympatiska, med ett par, tre förmildrande drag.

Eftersom all dialog är på japanska med engelska undertexter så kräver Yakuza 4 att spelaren aktivt följer berättelsen. Det går alltså inte att titta bort från skärmen under filmsekvenser och bara lyssna, något jag upptäckt att jag gör lite för ofta.

Det enda riktiga problemet är tempot i dessa sekvenser, som är på tok för långsamt för att jag ska känna mig engagerad. Och i och med att de kan vara flera minuter långa blir de lite av en pina.

Själva berättelsen är linjär, men det finns väldigt många sidouppdrag, som sträcker sig från att hjälpa utsatta människor på gatan till att spela arkadspel eller utöva en sport. Konstigt nog kan de aktiveras i princip när som helst, så du kan jaga efter ett gäng som misshandlat dina vänner eller springa för att rädda en gisslan, för att sedan råka trycka på interageringsknappen vid fel tillfälle och inleda en sidoberättelse där du tar med en stackars kille på en shoppingrunda och köper en ny kostym till honom. Och när du är klar är det bara att fortsätta jakten, trots att det lär ha gått åtskilliga timmar.

Och dessa konstigheter avlöser varandra om vartannat.

Fortsättning på nästa sida